Allting ska vara så förbaskat enkelt att begripa nuförtiden; snabbtuggat skräp för mediekonsumenter med svårartade koncentrationsproblem.
Den avantgardistiska, överintelligenta San Fransisco-kvartetten Deerhoof passar egentligen inte in i den världen.
Förvisso kan musiken påminna om en hyperaktiv iller som rusar i alla riktningar samtidigt - detta skrivet i allra positivaste välmening - men folk som vill haja låtarna på en gång får leta någon annanstans. Här finns nämligen fler kreativa krumbukter, ackordvändningar och surrealistiska temposkiften i en låt, än vad andra artister mäktar med under sina hela karriärer.
Allt är dessutom kusligt snortajt framfört, med sångerskan Satomi Matsuzakis oemotståndligt söta melodier som plötsligt dyker upp i kaoset. Det skulle kunna vara outhärdligt, ungefär som när Frank Zappa är på sitt knasigaste humör, men jag kan inte låta bli att ryckas med i den befriande galenskapen. Ett välbehövligt korståg mot den imbecilla djävulskap som annars pågår i nöjesbranchen, vilket jag antar att albumtiteln syftar på.