När jag läser igenom mina anteckningar efter ha läst Julia Svanbergs roman ”Candelarias Hus”, så slås jag av hur spretiga och fragmentariska de är. Fast det är kanske inte så konstigt, så är ju också Svanbergs bok.
Candelarias hus utspelar sig i huvudsak mellan 2007 och 2011 i Colombia, eller något mera precist, på en fiktiv plats kallad Allmänningen i dess väldiga landsbygd.
Baksidestexten berättar: ”...en berättelse om mammor, soldater, småbönder och daglönare i ett Colombia i förvandling.”
Romanen har starka självbiografiska drag och berättelsens Ellen är i mångt och mycket författaren själv. Hon som lämnade den så kallade tryggheten i Sverige och efter diverse nedslag i resandet kom till Latinamerikas nordvästra hörn och blev en kaffeodlare i ett av ”världens farligaste länder”. Och som efter en lite krånglig väg av vägspärrar och misstänksamma militärer (den där ljusa kvinnan kanske är den där gerilla-tjejen från Holland, var misstanken), kom att ta över huset där byns smått legendariska kvinna bott och huserat, Candelaria Escobar Lopez. Huset hade som mest inhyst elva personer.
Och förutom allt annat som emanerade från Candelaria, var hon också: Grundare av och ordförande i Allmänningens Kooperativa Vattenverk.
En mycket viktig roll eftersom vattenfrågan för de småbrukande bönderna in på benet kan handla om liv och död.
Det är något Ellen/Julia tidigt blir varse, inte minst då hennes son, Trollungen kallad, genom smutsigt vatten skulle kunna bli sjuk i denguefeber eller annat som kommer med sorg och död bland världens, och Allmänningens, fattiga.
Svanberg är bra på att enkelt åskådliggöra byns oro kring vattnet och skildra intressekonflikten med ett stort boskapsuppfödningsföretag som förutom vatten också när en ständig hunger efter mer och mer mark.
Och med belysningen på marken/jorden och vem som äger eller har tillgång till den, springer kärnfrågan till varför Colombia haft krig sedan 1940-talets slut, La Violencia kallat. Den gravt orättvisa jordfördelningen var inte något de traditionella partierna, Liberaler och Konservativa, varken kunde eller ville ändra på.
Därför bildades bland annat gerillagruppen Farc under tidigt 1960-tal.
Julia Svanbergs roman når tidsmässigt inte fram till dagens fredsprocess och att före detta presidenten José dos Santos tilldelades Nobels fredspris hösten 2016.
Tyvärr, för med hennes erfarenheter av landet och hur snacket går, hade det varit intressant att läsa.
Nåja, ”Candelarias hus” är en personligt hållen roman vars rötter är bloggen Mammas Machete, som Julia Svanberg hade under tiden i Colombia. Och en utveckling av kortromanen från 2014, ”Varför kom du hit?”.
Och just den frågan är återkommande i boken. Varför hon som skulle kunna leva i Europa, både enkelt och relativt riskfritt, kommit till...ja, genom att läsa ”Candelarias hus” förstår man mer av Julias val.
Fast hon inser förstås att hon är privilegierad och kan ta Trollungen med sig och dra när hon vill.
Om det inte vore för det där med nya människor man lär känna och kanske älska. Ett annat sätt att leva som också fungerar. Ett annat och behagligare klimat. Eller måhända bara en stark ovilja att passa tider och kluvenhet inför det som förväntas av en medelklassvensk.
Julia Svanberg är nu hemma i Sverige. Fast inom henne bor en längtan till Colombia, ett annat sorts hemma.