Efter nästan 50 år i kulturens tjänst håller de lågan vid liv. Trots att de båda är över 70 år arbetar de oförtrutet vidare, ständigt med nya projekt och idéer på gång, entusiastiska och fyllda av energi, med professionella och amatörer. Vad som varit deras drivkraft alla år är glädjen i att få se människor växa:
– De som är med i föreställningarna känner att de kan göra saker som de inte trodde var möjligt, säger Ulla Lyttkens.
– Vi har kvar det där från vår politiska verksamhet, att vi ville förändra världen till det bättre, och teatern kan också vara ett sånt sätt. För många människor är det en av deras livs stora upplevelser att ha varit med om det här. Ulla är oerhört ambitiös, jag har respekt för henne till hundra procent och vet att hon lämnar ingen sten ovänd, berättar Håkan Rudehill.
Ulla Lyttkens växte upp i Uppsala, och blev tidigt intresserad av kultur.
– När jag var liten var jag tjock, ful och blyg. Jag sa inget, men jag läste mycket, gömde mig i alla böcker.
Teaterintresset väcktes när hon var med i en skolpjäs.
– Där var det ju roligt att vara, jag tänkte att där syns man.
Efter studenten gick hon på Calle Flygares teaterskola och blev sedan antagen till Scenskolan i Göteborg. Direkt efter examen började hon arbeta som skådespelare.
Hon var med i filmer som ”Nyfiken Gul” och ”Nyfiken blå”, och i fria teatergrupper som Pistolteatern. Via en pjäs som Örjan Fahlström skrivit hamnade hon i New York och ”Art and technology”:
– I programmet står att jag var regiassistent. Det låter ju avancerat, men så mycket var det inte. Jättemånga kändisar som betytt mycket för den moderna konsten var där, som kompositören John Cage och konstnären Robert Rauschenberg, han som gjorde geten med däcket på Moderna museet. Det var ett slags ”happeningstuk”, med teknik och konst blandat, helt nya idéer.
Ulla Lyttkens deltog även i showen:
– Jag hade ett par silverbyxor, ingenting upptill och målade bröstvårtor, och så åkte jag högt upp i en hiss på något vis. Sedan åkte jag ner igen och gick balansgång med en råtta i ena handen och huvudet av Lyndon Johnson i den andra, tills jag trillade ner i mörkret.
Hon skrattar gott åt minnet och berättar om mötet med Andy Warhol:
– Det var en jättestor hall med många projekt som pågick samtidigt. Vi tittade på hans utställning, som bestod av uppblåsbara silverkuddar i taket, det var hans grej. Efteråt gick vi på fest, där jag fick ta honom i hand och hälsa.
Håkan Rudehill föddes i Kramfors, men flyttade som treåring till Sala, där hans föräldrar fick jobb som lärare. När han var sju år bosatte sig familjen i Stockholm där han blev kvar i 20 år, spelade mycket jazz och swing i tonåren, målade och gick arkitekturskola.
– Och du var en pluggis med stora A i alla ämnen, flikar Ulla in.
– Ja, jag var naturvetenskapligt intresserad, höll på med raketexperiment i källaren och tänkte bli biokemist. Men arkitektyrket kändes som ett bra sätt att förena mitt intresse för det tekniska och det konstnärliga. Men det var det inte.
Redan efter andra året på utbildningen tog han ett sabbatsår, åkte till Schweiz och sedan till Kuba.
– Jag jobbade frivilligt på Havanna Greenbelt, som det hette, odlade upp mark och blev politiskt intresserad.
Efter en tid på ett arkitektkontor i Stockholm åkte han till Malmberget.
– Jag blev kär i en tjej som åkte dit, och hade inget att förlora, så jag lämnade Stockholm.
I Malmberget upptäckte han en ny värld:
– Där var det raka rör. ”Kom in och sätt dig, ta inte av dig skorna, vill du ha kaffe?” Teater fanns inte på kartan för mig, det var genom musiken det började. Det som fick mig att tända till på riktigt var folkmusiken, framför allt J P Nyströms. De spelade en variant av folk-musik som påminde om New Orleansjazzen i sitt uttryck, det svängde om det. Jag kände mig hemma, musikaliskt.
Han gick med i amatör-teatern Malmbergsteatern och började göra revyer som blev populära, med ett samhällskritiskt innehåll.
– Temat var ofta avfolkningen. De hade roliga namn som ”Skriet från vildmarken” och ”Smullen i fjällen”, berättar Ulla Lyttkens.
– Det var politisk udd i dem, och samtidigt spektakel och rena nonsensgrejer, bara för underhållningen, säger Håkan Rudehill.
– Det var stora ensembler, säkert 20 personer, så som man ville att teater skulle vara. Att det engagerade folk och att det hade ett vettigt underhåll.
Engagemanget i teatern gjorde att Håkan Rudehill började skriva musik.
– Jag hade skrivit enstaka jazzlåtar tidigare, men där fick jag helt plötsligt ett forum och började skriva musik dels med influenser av jazz, dels av folkmusik.
Så småningom upptäckte han att det inte fanns några texter till musiken, och började skriva egna.
– Det var vansinnigt kul, säger han och tystnar för en stund, vänder sig mot Ulla Lyttkens och säger:
– Sen var det så lyckosamt att jag hade någon som ville sätta upp det också, alldeles i närheten.
Ulla Lyttkens hade jobbat en tid som skådespelare i Skellefteå och turnerade en del. Tillsammans med sin kille åkte hon till Malmberget för att hälsa på en bekant. Och där fanns Håkan Rudehill.
– Vi träffades för att vi var politiskt engagerade. Min tjej hade hittat en annan och Ulla gjorde slut med sin kille. Vi gick där som två sökande själar, och så småningom hittade vi varandra. Det var 1972. 46 år sedan, säger han.
I Malmberget jobbade de som lärare, svetsare, gruvarbetare, truckförare, städare – men inte med kultur.
– Jag blev less på kultur. Vi turnerade mycket, träffade bara dem man jobbade ihop med, hade inget vanligt, vardagligt liv. Som kulturarbetare skulle vi visa vanliga människors liv, men visste inget. Det kändes falskt. Det var verkligen en lärdom, en lycka att komma till Malmberget, säger Ulla Lyttkens.
I Malmberget stannade de i tio år. Håkan Rudehill berättar om den omedelbara känslan av att ha hamnat rätt:
– Vi trivdes som fisken i vattnet, det var oerhört lärorikt. Jag hade inga planer på att bli författare när jag kom hit, men när jag åkte därifrån hade jag nog tanken att jag skulle bli dramatiker. Med det språk, den historia och den humor de hade där, sättet att berätta, deras livs-åskådning. Vilken skola.
Han berättar om gensvaret från publiken på det de gjorde, med mycket folk på föreställningarna:
– Det var så härligt att komma från Stockholm och hitta helt andra impulser, ny publik och nytt sätt att berätta, så det föddes egentligen där. Jag var 38 år när jag for därifrån, då hade jag skrivit ett par pjäser. Nu har jag skrivit mellan 30 och 40. Utan Malmberget och malmbergarna hade det nog aldrig hänt.
Så fick Ulla Lyttkens jobb på Norrbottensteatern och de flyttade till Luleå.
– Vi gifte oss i samma veva, hade ett tredagarsbröllop som samtidigt var ett tack och farväl till Malmberget. Det var fint, det kom så mycket folk.
Efter några år som skådespelare och på radion fick Ulla Lyttkens jobb som läns-regissör.
– Det var så jätteroligt. Första pjäsen vi satte upp var ”Isen går – Jää lähtee”, som Håkan skrev. Tornedalsteatern bildades tack vare den, sedan satte vi upp pjäser med Bengt Pohjanen och Mikael Niemi. Tvåspråkigheten var så speciell, och just att höra tornedalsfinska från scenen, det hade nästan aldrig gjorts förut. Det betydde så fruktansvärt mycket för män-niskor.
Sedan 1984 bor de i ett hus på Lövskatan i Luleå. De två sönerna är utflyttade sedan länge. Ibland har de arbetat var för sig, men mest tillsammans. De är 74 och 75 år, och de senaste fyra åren har de arbetat mer än någonsin:
– Förra året satt vi upp så mycket så det var inte klokt. Först kabaré, sommarteater och promenadteater på Hertsön. Sedan ”Splitvedsjäntan” på Seskarö, en stor uppsättning som blev väldigt bra. Och en vinterpromenad också, på Hertsön, med teater, berättar Ulla Lyttkens.
– Och Karlsvik, fyller Håkan Rudehill i. VI har aldrig jobbat så mycket som de senaste åren, med tre sommarspel också.
– Ja, en kabaré i Karlsvik också, himmel och pannkaka. Det är inte klokt, säger Ulla och avfyrar ett skratt som klingar genom köket.
– Vi har en gemensam ideologi, en sorts grundideologi som är humanistisk och som handlar om att det är lätt att göra uppror. Vi vill berätta om vanliga män-niskor, det finns ett universum i varje människa, säger hon och betonar vikten av att de osynliga människorna får ta plats:
– Det har vi gemensamt, den ideologin. Och då blir det roligt.