För en vecka sedan var min krönika arg och anklagande. Jag undrade hur människor kan utsätta varandra för en massa elakheter, varför folk inte kan låta sina medmänniskor leva sina liv som de vill. Jag frågade med vilken rätt människor lägger sig i andras liv på ett elakt sätt.
I dag känner jag tvärtom: Vilka underbara människor det finns i vårt samhälle! Människor som lever efter den gyllene regeln: Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Min känslosvängning beror på att jag för dagens Mitt i livet har fått träffa några representanter för Facebook-gruppen Medmänniskor i Luleå och också höra deras berättelser om många andra generösa, kärleksfulla luleåbor. För en vecka sedan handlade reportaget om en transsexuell människans utsatthet. Min ilska var på sin plats då. Nu är min stora beundran på sin plats.
Innan jag lämnar förra måndagens krönikeämne ska jag delge er en kommentar till den som signaturen "Commerce" skrev på NSDs webb. Så här uttrycker personen sig:
"Det känns som en väldigt naivt skriven krönika. Titta på hur världen ser ut och hur människor har agerat över tiden. Det finns inte en bråkdel av den ondska i dag som det fanns för 500 år sedan. Tyvärr är ju människor inte perfekta och många är ganska insnöade också. Det går långsamt framåt, men helt bra kommer det aldrig att bli".
Okej. Så där kan man också tycka. Det är bättre i dag än för 500 år sedan. Emellertid tycker jag att att vi inte bara kan låta all ondska bero hänvisande till att det går långsamt framåt. Det är alldeles för många människor som kommer i kläm under tiden. Jag tror faktiskt att vi kan påskynda utvecklingen. Facebook-gruppen Medmänniskor i Luleå är ett lysande exempel på det. Från att ha varit fyra medlemmar är antalet medlemmar i dag 500! Vilken ringar på vattnet-effekt. Hur mycket ont kan inte 500 generösa och kärleksfulla luleåbor bekämpa. Oändligt, tror jag. Signaturen "Commerce" tycker sannolikt att det är ett naivt resonemang men det har jag inga som helst problem med. Det kan jag ta.
Här bredvid finns det exempel på hur det kan se ut på Medmänniskor i Luleås Facebook: Jenny Larsson efterlyser ett par skor i storlek 40 "till en ung kvinna i vår stad som behöver varma skor om fötterna". I ett annat inlägg tackar Sara Eriksson för alla bidrag till en behövande trebarnsfamilj. Hon berättar att alla familjemedlemmar nu är glada, tacksamma, mätta och belåtna. Hon skriver för övrigt "Ni har genom era insatser visat att medmänsklighet, omtanke och kärlek till alla de våra är det som vinner. Tillsammans kan vi bygga broar och tillsammans kan vi påverka och göra skillnad i människors liv".
Det är precis den där tron som jag bekänner mig till. Tron på att vi tillsammans kan se till att det goda vinner.
En sak berörde mig alldeles speciellt när jag träffade de fyra fantastiska personerna i dagens Mitt i livet-reportage. Det var när de berättade om alla barn omkring oss som inte har råd att ha kalas när de fyller år och som inte heller vill gå på andra barns kalas - eftersom de inte har råd att köpa present eller bjuda igen. Sådana barn kan Medmänniskor i Luleå hjälpa. "För den som inte är van att ha kalas är lite chips och lite läsk mycket", sade Sara Eriksson. Hon, Jenny Larsson, Klara Sunder, Anna Sandsten och Gert Lundström värmer mitt hjärta – så mycket. De rör mig till tårar.