Sanna Harnemo jagade inbrottstjuven ned för gatan ända fram till en gräsplätt en bit från huset.
På torsdagsnatten den 2 september i fjol väcktes Andreas och Sanna Harnemo av att inbrottstjuvarna hade tagit sig in i deras hem.
– Jag vaknade upp av en rejäl duns, det lät ungefär som när mina barn springer här och tar sats ut mot gräsmattan till studsmattan, säger Sanna Harnemo och pekar mot köksgolvet som leder ut mot altanen.
Den här natten var de själva i huset. Hon väckte genast Andreas som steg upp och strax därpå upptäckte att altandörren stod öppen.
Samtidigt som de diskuterar hur detta kunde komma sig hör de hur det prasslar från tvättstugan.
– Då blir vi förstelnade båda två och inser att vi är inte själva i huset, säger Sanna.
Hon drar fram en kniv från kökslådan samtidigt som hon skriker: Ut från vårat hus och ta den vägen ni kom!
De ser en person springa ut genom garagedörren varpå Sanna springer efter ut genom ytterdörren.
– Jag springer efter honom med kniven i högsta hugg och säger en massa otrevliga saker. Men framför allt sa jag att han skulle släppa allt han hade i händerna och att jag inte kommer sluta springa förrän han gör det, säger hon.
– Jag visste inte att jag skulle regera på det sättet, jag tänkte mest bara att jag skulle ta fast personen. Dessutom hade jag ett sådant adrenalinpåslag. Jag kände bara att ni ska fan inte få komma och ta mina saker.
Personen följer till slut uppmaningen och Sanna vänder tillbaka mot huset samtidigt som hon börjar plocka upp alla sakerna. Vid den tidpunkten har Andreas ringt polisen som skickat en patrull.
– Jag tänkte att hon bara skulle gå ut och kolla vad som hände och jag gick och hämtade telefonen för att ringa och klä på mig någon slags morgonrock för hon hade ju tagit min, säger Andreas och nickar åt Sannas håll.
När de kommer tillbaka in i huset ser de även påsar som ligger fulla med saker som inbrottstjuvarna inte har fått med sig. Däremot stals bland annat en bilnyckel, Ipads, kläder, smycken och Andreas nya exklusiva kamera.
Det sammanlagda värdet på det stulna uppgick till cirka 100 000 kronor.
Tjuvarna hade stulit saker från flera i familjen men mest utsatt var Sannas dotters rum.
– Det såg ut som ett kaos där inne och de hade snott så mycket saker från henne. Att man går in i en 11-årig flickas rum tycker jag är vidrigt, säger Sanna.
Dagen efter inbrottet satte Andreas upp övervakningskameror. Något han aldrig tidigare trodde skulle behövas.
– Jag har alltid tänkt att det är överskattat med larm, det kommer väl aldrig någon tjuv och tar grejer. Det här blev en ny upplevelse. Så det väckte tankar, att man kanske måste förbereda sig och att det ändå är bra att ha någon sorts övervakning.
Några dagar efter inbrottet utlöstes övervakningskameran – två suspekta personer gick fram och tillbaka framför Harnemos hem. En av dem höll i den stulna bilnyckeln som flera gånger testades mot bilen på uppfarten. Men låset var vid den tidpunkten utbytt. När polis väl kom till platsen var personerna borta.
Två personer dömdes på i onsdags, nästan ett år efteråt inbrottet, för bland annat stöld, en 38-årig man och en 23-årig kvinna. Men enligt Sanna och Andreas fanns minst tre personer i huset.
– En hörde jag sprang ut, en sprang jag efter och en fanns fortfarande kvar i huset för det fortsatte prassla, säger Sanna.
– Vittnena har bekräftat uppgifterna. Men polisen hittade bara dna på två, på handskarna de lämnat efter sig, säger Andreas.
Än i dag finns det stunder när familjen inte känner sig trygga att gå och lägga sig på kvällen – varje litet knak blir en påminnelse. Men det värsta med händelsen, säger Sanna, är själva kränkningen.
– Man sitter på rättegången och de bara sitter och förnekar allt när bevisen är tydliga och starka och man ser ingen ånger eller någonting. Man blir så kränkt och de förstår inte hur illa de har gjort oss. Framförallt min dotter har mått så otroligt dåligt och gör det än i dag.
Andreas Harnemo som är entreprenör och mångsysslare har i januari börjat utbilda sig till polis efter inbrottet.
– När vi under hösten blev indragna i det här blev det som en ny värld och då ser jag alltid saker som kan förbättras. Folk som jobbar inom området kanske gör det av slentrian. Då började jag fundera på vad jag själv hade gjort för att hantera en sådan här sak och varför är det så oengagerat.
"Jag har lite andra tankar, att kanske inte jobba som en vanlig poliskonstapel på sikt. Mitt projekt inom det här är fortfarande hemligt. Men att det på sikt kanske kan bli mer privata aktörer som är specialister när polisen inte har ork eller engagemang och att man då kan hjälpa till där det behövs. Kanske med it-brott eller brottsutredningar", säger Andreas Harnemo.
Även Sanna har haft funderingar på polisyrket efter händelsen.
– Vi får se, kanske att jag söker. Sen har jag varit inne på väktare, bara för att få någon form av kunskap om hur man hanterar tjuvar helt enkelt om vi nu genomför vårat projekt, säger hon.