De är åtta till antalet. Tillsammans motsvarar de över 300 års erfarenhet av järn- och stålframställning i Luleå.
Varje tisdag träffas de i källarplanet i SSAB:s huvudkontor på Svartöstaden.
– Det är mycket att göra. Vi har tusentals negativ och bilder som ska digitaliseras, berättar eldsjälen Börje Pettersson, 71 år.
I rummet intill står fyra fullproppade plåtskåp med fotonegativ. I ytterligare två plåtskåp förvaras rörliga bilder från Luleås industrihistoria.
Stadens första järnverk låg i Karlsvik, men 1941 startade en ny epok när anläggningen på Svartöstaden började byggas.
I ett rum förvaras hjulformade trämallar. Det är ett av få spår som finns bevarade från NJA:s första järnverk. Hantverksskickliga finsnickrare skapade mallar som användes för att gjuta järnverkets varje beståndsdel.
– Vi är lite osäker på vilken funktion som just de här hjulen hade. Det kan ha varit travershjul eller en lintrumma. Vi har sökt efter ritningar, men inte hittat dem än, förklarar Börje Pettersson.
I källarplanet förvaras också gamla utställningar.
– Det här är bilder från elstålverket. Jag gjorde min praktik där och arbetade som ståltappare. 1951 bytte NJA tillverkningsmetod för att kunna öka produktionen. I elstålverket tog det sex timmar att smälta 30 ton stål. Den första masugnen smälte 100 ton stål på 40 minuter, berättar Börje Pettersson.
Inom åtta år ska masugnar och koksverket stängas ned i Luleå, när ståltillverkningen åter ska drivas med hjälp av elektricitet och så kallade ljusbågeugnar.
Börje Pettersson känner ingen nostalgi över att gamla tillverkningsprocesser försvinner.
– Bolaget måste följa med i förändringen. Nya processer krävs för att hänga med i konkurrensen på världsmarknaden. SSAB är världsledande i den gröna omställningen. Dessutom är det bra för miljön att både masugnen och koksverket ska stängas.
Trots det stundande teknikskiftet kommer arkivgruppen att ha fortsatt fokus på forna tider.
– Vi skulle behöva ta tag i digitaliseringen av vårt filmmaterial, men för att komma i gång med det behöver vi bli fler. Det känns som ett viktigt arbete för snart finns det inte många kvar på verket som kan känna igen stålverksarbetare från 1940-talet, säger Börje Pettersson.