När vi möts har det gått tre dagar sedan begravningsceremonin i Tärendö kyrka. Om ett par timmar ska brodern Niklas Eriksson lämna Norrbotten för att återvända till sitt hem utanför Göteborg.
Över en kaffekopp i köket berättar bröderna Eriksson om sin pappas levnadshistoria.
Martin Eriksson blev 80 år. Han föddes i Jockfall, men flyttade i unga år till Malmberget för att arbeta åt Televerket. Han gifte sig med Britta som avled 2002. Tillsammans fostrade de två söner.
Ett 30-tal personer anmälde sig till minnesstunden i församlingshemmet i Tärendö.
– Pappa drabbades av cancer. Sjukvården hittade en knöl i armvecket under förra hösten. Han fick genomgå en operation och även strålning under våren. Efter det trodde vi nog att faran var över, men i slutet av sommaren kom cancern tillbaka. Sedan gick det väldigt snabbt, berättar Joakim Eriksson.
Bland de närmast sörjande finns sambon Viola Baltzari samt sönerna Joakim, 52, och Niklas, 49.
– Vi borde kanske ha pratat om det tidigare, men av någon anledning blev det inte av. Jag visste inte hur min pappa ville ha sin begravning, men han hade berättat för sin sambo om sin sista vilja, berättar Joakim Eriksson.
Martin Eriksson ville bli kremerad och att hans aska skulle spridas i naturen. Det är han långt ifrån ensam om i Sverige i dag.
Först 1958 blev det tillåtet att sprida aska efter en avliden utanför en begravningsplats, men det får inte ske hur eller var som helst. Det krävs ett tillstånd från länsstyrelsen.
Redan i mitten av oktober passerades förra årets rekordnotering. Vid det laget hade Länsstyrelsen i Norrbotten tagit emot 182 ansökningar.
För första gången ser antalet ansökningar ut att passera 200-strecket, vilket innebär en fördubbling jämfört med 2013.
– Under de fem senaste åren har vi avslagit totalt 22 ansökningar. Den vanligaste orsaken är att anhöriga begärt att få sprida aska längs Kungsleden, men det strider mot våra regler. Man får inte sprida aska i rekreationsområden, berättar handläggaren Emma Lindmark.
Hon bekräftar trenden med den kraftiga ökningen av antalet ansökningar. Vanligaste platser är hav och sjöar, skogar eller fjällnatur, men understryker att allt fler vill sprida askan närmare bebyggelse.
Enligt bestämmelserna får askan inte spridas närmare än 500 meter från en väg, bebyggelse, vattentäkt, vandringsled, badplats eller hamn.
Enligt svensk lag måste askan spridas med vinden. Den får inte grävas eller sänkas ned – varken i marken eller i vatten. Platsen får heller inte märkas ut.
– Vi ser geografiska skillnader i ansökningar. Att sprida aska är till exempel mer vanligt i Tornedalen än i kustområdet eller i fjällvärlden, säger Emma Lindmark.
Det är tillåtet att sprida askan över vatten, men varje ansökan måste innehålla en karta över den tilltänkta platsen.
Endast en person får spridas på en plats. Anledningen är att platsen inte ska uppfattas som en begravningsplats, inte ens för de närmaste anhöriga.
Alla helgons dag är av tradition en helgdag då gravplatser runt om i landet smyckas med blommor och tända ljus som lyser upp vintermörkret.
Det är en förhållandevis ny svensk tradition. I slutet av 1800-talet var det vanligare att gravljus tändes under juletid.
Martin Eriksson kommer inte ha någon gravplats där anhöriga kan samlas under Allhelgonahelger.
Niklas Eriksson blev inte förvånad över sin pappas sista önskan.
– Han var alltid en person som riktade blicken framåt och ville inte ägna sin tid till att dröja sig kvar i det som varit.
– Pappa tog hand om min mammas grav, där han tände ljus och lyktor, tillägger Joakim Eriksson. Han höll graven fin. Jag blev inte heller förvånad av att höra hur han ville ha det. Pappa ville nog inte lägga över det arbetet på sina anhöriga. Det tror jag faktiskt.
Till sommaren planerar bröderna att hålla en stilla ceremoni med bara de allra närmaste närvarande när askan ska spridas på en noga utvald plats.
– Jag har inga problem med att pappas aska sprids i naturen. Ärligt talat har jag inte många gånger varit till min mammas grav. För mig har själva gravplatsen ingen särskilt stor betydelse. Det är inte där jag minns min mamma. Det gör jag på helt andra platser och i helt andra situationer, förklarar Joakim Eriksson.
Har ni funderat över hur er egen begravning ska se ut?
– Jag vill också bli kremerad, men jag har inte valt ut någon plats där askan ska spridas, svarar Joakim Eriksson.
– Eftersom jag inte är troende kan jag också tänka mig kremering. Jag skulle helst se att askan spreds i en minneslund eller i naturen, tillägger Niklas Eriksson.