EQ-mottagningen startade 2012, då med namnet Alternativmottagningen mot våld. Tanken var att vända sig till personer som ofta hamnar i konflikter och utövat våld i sina relationer till andra människor, exempelvis psykiskt och fysiskt. Namnbytet är bara några veckor gammalt. Anledningen är att man velat sänka tröskeln och bredda målgruppen till att även innefatta personer som inte utövat våld.
– Det finns ofta ett stort behov att få prata om allt som blivit knas i livet, från barndomen till vuxna relationer. Det kan vara en lång process. De flesta kontakter pågår i cirka ett år, men det finns även de som bara kommer på några få samtal till dem som vi träffar i två–tre år, berättar Anna Morin.
Hon konstaterar att personerna ofta bär på mycket skuld och skam och att det därför kan ta tid innan de vågar berätta om det mest skamfyllda som hänt.
– De kan testa oss lite för att se hur vi reagerar så man får visa att man vågar sitta kvar och lyssna till vad det berättar om. Det är inte ovanligt att ansvaret läggs över på den andre, exempelvis att partnern provocerade och berättar inte bara vad de själva gjort utan även vad partnern gjorde och undrar lite hur vi ser på situationen. Vårt svar är alltid att vi inte kan förändra partnern utan bara den som kommer till oss. Om man i ett samtal är lösningsfokuserad brukar de våga berätta om fler saker som de gjort som kan vara fruktansvärda. Vi försöker att inte döma och lägga mer på ännu mer skuld och skam, men pratar om vikten av att de tar ansvar och berömmer att de nu vill göra annorlunda, säger Anna Morin.
Catarina Jonsson berättar att personerna även utmanar sig själva genom att reflektera över sitt eget beteende och hur detta upplevs av andra. Hon menar att detta är en värdefull del i förändringsarbetet. I takt med att känslan av tillit ökar blir det alltmer fokus på allvarligare situationer. Detta från att det i början varit mer bekvämt att prata om sådant som kan beskrivas som jämbördiga konflikter.
Anna Morin och Catarina Jonsson konstaterar att gemensamt för personer som utövar våld är att de har svårt för att ta in andras perspektiv och förstå hur deras aggressiva beteende känns för den som drabbas.
Anna Morin hade för några år sedan en man på samtal som vuxit upp med sin ensamstående mamma. När han var väldigt ung råkade mamman ut för en trafikolycka som gjorde att han inte fick tag i henne. Några år senare, när han var i tonåren, dog modern och han lämnades ensam. De två händelserna påverkade hans vuxna relation där han blev väldigt kontrollerande mot sin partner och väldigt arg varje gång som han inte fick tag på henne.
– Hans upplevelse var inte att han vuxit upp med våld, men känslan av att bli övergiven och inte ha kontroll på vad som händer fick honom att bli kontrollerande utan att förstå vilka konsekvenserna blev för partnern. Det visar tycker jag att ingen föds med de här utmaningarna, utan har ofta en egen utsatthet i grunden.
Catarina Jonsson menar att det efter en tid kan märkas hur personen får en aha-upplevelse och en större förståelse för sig själv och sitt beteende.
– När det händer kan de se sig själva med mildare, snällare ögon. Det kan väcka känslor av saknad och längtan men också känslor av skuld och skam över vad de gjort. Skam är något fint, för det visar att de gått emot sina värderingar om hur de skulle vilja vara.