"Hade inte bankomaten strulat i en halvtimme innan vi gick ner på stranden vet vi inte hur det hade slutat", säger Katarina Lindstedt.
Det här är en text om en naturkatastrof, men även en text om tur, om slumpen och om glädjen att finnas kvar.
Fem tacksamma själar slår sig ned runt köksbordet på Notviken där vi backar tiden till julen 2004. Familjen Lindstedts landade i Thailand ett par dagar före julafton. Pappa Peter, mamma Katarina och barnen Emmy då 8 år, Tobias 13 och Niklas 15, hade varit i Thailand redan tre år tidigare, så det var en favorit de åkte tillbaka till.
– 2001 bodde vi i Khao Lak, nu valde vi Kamala beach som ligger ett par mil därifrån, berättar Peter Lindstedt.
Där kan vi säga att turen dök upp första gången för Lindstedts på den här resan, för Khao Lak utplånades totalt av tsunamin år 2004. När det sedan kom till valet av hotell dök turen upp igen.
– Jag hade tittat på ett som låg nere på stranden och ett annat cirka 800 meter upp. Det högre upp hade vattenrutschkanor vid poolen som jag tänkte att barnen skulle älska, så vi valde det. Och tur var väl det, för hotellet nere på stranden blev helt krossat, berättar Katarina Lindstedt.
Familjen hann ha ett par härliga dagar i Thailand. De firade lite halvsvensk jul med gran och allt tillsammans med många andra svenskar på hotellet, bland dem fanns nöjesprofilen och riksdagsledamoten Jan Emanuel Johansson.
Annandag jul 2004 börjar på ett skakigt vis hos Lindstedts. Sängen där Katarina, Peter och minstingen Emmy låg och vaknade till, började skaka.
– Det var runt åtta och vi skrattade bara för vi tänkte att det var grannarna som höll på, ler Katarina.
Minnesbilder av hur en flicka slits upp i håret ur vattnet, hur det såg ut som om en bomb slagit ner på stranden, och hur folk grät under middagarna på hotellet är sånt etsat sig fast inom syskonen Emmy, Tobias och Niklas Lindstedt.
Någon frukost på hotellet blev det inte den dagen för de skulle ut på tur.
– Vi hade beställt en taxi som skulle ta oss till en djurshow en bit bort. Men innan den ville vi ner till stranden och äta frukost på ett ställe vi spanat in, berättar Peter.
Kamala beach där familjen Lindstedts var julhelgen 2004 drabbades mildare än exempelvis Khao Lak ett par mil bort.
År 2004 var det främst kontant betalning som gällde i Thailand, så familjen bad chauffören stanna vid en bankomat innan de åkte till stranden.
– Då höll vi på att bli tokiga, för bankomaten strulade i säkert en halvtimma, berättar Katarina.
Där kom turen in i bilden igen, för om bankomaten inte hade strulat hade familjen varit på stranden precis när den första vågen slog in.
– Den var inte så hög. Däremot såg vi något stort svart närma sig längre ut, berättar Niklas som snabbt reagerade.
– Du ropade åt oss "Det är en tsunami!", berättar hans mamma men det minns han inte själv.
– Men jag tror vi hade läst om det i skolan och jag minns hur taxichauffören skrek åt oss att komma till bilen, att det var "Danger, danger!".
Förödelsen efter tsunamin 2004.
Mitt i bråten efter de brutala vågorna.
Lik bärs av thailändska soldater i Phuket.
Så, familjen gick till taxin som tog dem upp från stranden, upp mot bergen. Kamala beach har mycket berg nära sig, till skillnad från Khao Lak där det är väldigt platt. Även där hade de tur, för förödelsen blev inte lika stor där familjen Lindstedt befann sig
– Men det var ju panik även där vi var. En bild som etsat sig fast i mig är en man som drar upp en tjej ur vattnet – i hennes hår. Hon var som mig gammal då, runt åtta år. Jag kan fundera på dem och andra man såg, hur det gick för dem, säger Emmy, nu 28 år.
– Det känns som om det hade kunnat sluta illa om vi alla fem hade varit där nere på stranden och man skulle hålla tag i tre barn. Man vill inte ens tänka på vad som kunnat hända, ryser Katarina.
Emmy, född Lindstedt men nu gift Grefve, gick regelbundet hos skolkuratorn terminen efter tsunamin. "Det kändes bra", berättar hon.
Taxin tog dem rakt upp i bergen mot djurparken där de bland annat tittade på en apshow.
– Jag vet de pratade där om elefanterna i parken och hur de vandrande omkring, oroligt. Djur känner ju av grejer säger Peter.
Familjen själva kände ingen större oro kring det som hände, de hade inte förstått dimensionen av det i och med att den första vågen var ganska mild i Kamala beach.
– Men vi började fatta när vi for hem mot hotellet igen. Då syntes stranden högt uppifrån berget där vi körde, och vi såg hur stor förödelsen var där nere. Det såg ut som en bomb slagit ner, berättar Tobias.
– När vi kom längre ner såg vi hur högt trycket varit i de andra vågorna. Det hängde kylskåp högt upp i palmerna, minns Katarina.
"Jag var enormt rädd för vatten första åren efter tsunamin", berättar Peter Lindstedt.
Fastän det gått två decennier märks det på stämningen runt köksbordet att oron ligger nära. Det är ett trauma de varit med om, och det har satt sina spår. Trots att de inte själva drabbades av död eller olycka går tankarna ofta till alla andra som miste nära och kära.
– Jag minns stämningen på hotellet, hur folk grät vid måltiderna och att det blev mer och mer kaos för varje dag som gick, säger Niklas.
– Och jag var enormt rädd för vatten första åren efter tsunamin, berättar Peter.
– Jag är fortfarande rädd för att vara på djupt vatten. Det undviker jag helst, säger Emmy.
I NSD den 31 december 2004 berättade familjen Lindstedt om kaoset de upplevt. På den stora bilden ses bröderna Tobias och Niklas när de befann sig på stranden dagen efter tsunamivågorna sprängt sönder allt.
Tillbak till de sista dagarna i december 2004. På hotellet samlade Jan Emanuel ihop ett gäng som gick ner och städade på stranden dagen efter tsunamin. Peter och grabbarna hakade på, och det var bråte precis överallt.
– Men dagen efter uppmanades vi att inte gå ner. Då hade det börjat flyta iland en massa lik, säger Peter.
Jan Emanuel Johansson, då riksdagsledamot för Socialdemokraterna, befann sig på samma hotell som familjen Lindstedt. Här ses han med frun Annica och dottern Maja i september 2005.
Dagarna efter tsunamin försvann elen på hotellet, maten på buffén började ta slut och familjen Lindstedt fick veta att de skulle få åka hem den 30 december.
– Vi var nästan arga över att måsta åka hem, vi hade liksom inte förstått omfattningen av katastrofen. Den information som nått oss var mest om hur hemskt det var på Sri Lanka.
Röda korsets Helen Hugosson var en av dem som mötte familjen Lindstedts på flygplatsen.
Tobias Lindstedt var 13 år gammal när tsuanmin drog in över Thailand. Här bild från hemkomsten på Kallax.
Släktingarna mötte upp på Kallax. "De var nästan mer omskakade än vi, för de hade hört betydligt mer än oss om vad som skett där borta", berättar Peter Lindstedt som ses i gul jacka intill trappan.
Det var först när de kom hem som de förstod vad som verkligen hänt.
– Våra släktingar mötte oss på Kallax och de var helt förstörda. De grät och var chockade. Många av dem hade jag aldrig sett gråta tidigare, men de visste ju mycket mer än vi vad som hänt, berättar Emmy.
Hennes åttaåriga jag chockades som svårast när de landat hemma och hon fick se första nyhetssändningarna.
– Då, när jag såg allt och förstod hur många som dött – då blev jag rädd.
Emmy gick till en skolkurator hela vårterminen efter det, något hon tror var bra.
– Jag minns det som fina stunder.
Familjen Lindstedt överlevde tsunamin för 20 år sedan.
På den fronten gjorde föräldrarna Lindstedt även ett annat val. Mamma Katarina berättar:
– Vi kände att hela familjen behövde något mjukt och fint som avledde tankarna lite grann, så vi skaffade katt. Cindra. Hon blev 18 år gammal och dog för bara nåt år sedan.
Sedan tsunamikatastrofen har mycket hunnit hända. De tre barnen är vuxna och har fått egna barn, föräldrarna har skilt sig och Emmy har gått och gift sig, bytt Lindstedt mot Grefve. Mamma Katarina summerar:
– Livet fortsätter, men att man varit med om årtusendets katastrof och haft sån tur är svårt att ta in. Varje annandag påminns man. En sån änglavakt vi hade.
I år är det 20 år sedan den kraftiga tsunamin drabbade Sydostasien. Varje år hålls en ceremoni i bland annat i Khao Lak, för att minnas de som miste livet i katastrofen. Bland annat 543 svenskar.