Norrbottens museum, som hör till Region Norrbotten, har sedan 1995 en registreringsavdelning, där medarbetarna fotograferar, scannar in bilder, transkriberar ljudfiler och samlar in föremål och annat av kulturhistoriskt värde, ofta gåvor från allmänheten.
Bilderna och föremålen kan därefter sökas i databasen Carlotta.
Men nu ska avdelningen stängas och de nio trygghetsanställda – alla med funktionshinder och nedsatt arbetsförmåga – förlorar sina jobb.
– De skyller på arbetsbrist. Jag fattar inte varför de lägger ned en avdelning med så mycket erfarenhet och kompetens, säger 60-årige Ove Brännholm, själv anställd sedan starten.
Från årsskiftet råder insamlingsstopp och muséet tar inte emot gåvor från medborgarna, med hänvisning till att en "översyn" pågår.
– Tanken med insamlingsstoppet är bara att bli av med oss. Regionen vill inte ha oss funktionshindrade kvar. De tycker inte att vi räcker till.
Ove Brännholm, som sitter i rullstol efter en nackskada 1974, beskriver arbetskamrater med olika funktionshinder – cp-skador, muskelsjukdomar, reumatism, nedsatt syn med mera.
– Många är 40-45 år, har hela livet framför sig. Men inte får de några nya jobb. Jag lider fruktansvärt med kollegorna, är i chock över hur vi behandlas. Även jag sover dåligt.
Eftersom medarbetarna får lönebidrag via Arbetsförmedlingen ser inte Ove Brännholm avvecklingen som en besparing för muséet och Region Norrbotten.
– Vi är billigaste avdelningen inom hela regionen. 100 procent av vår lön är lönebidrag.
Avvecklingen tror han snarare hänger samman med att Luleå kommun har dragit in stödet för lokalhyran.
– Kommunen vill inte längre betala för våra lokaler, vilket de har gjort sedan 1995.
Muséets ansvariga har hänvisat till att avdelningen inte passar in i regionens nya digitala strategi, vilket Ove Brännholm vänder sig mot.
– Det vi scannar och registrerar blir ju digitalt i slutändan. Nu tvingas de tvärtom anställa nytt folk för att jobba med den digitala strategin. I stället borde vi få chansen att utveckla verksamheten.
Riskanalyser är gjorda efter en längre tid av oro på avdelningen, som formellt inte har någon chef sedan flera månader tillbaka.
– Vi hade behövt en teamledare, ingen har kollat hur vi mår i detta. Diskriminering på högsta nivå. Mina arbetskamrater gråter på jobbet, säger Ove Brännholm.