Lille Savva kallar mammas telefon för "pappa". Oleksii sörjer att sonen både lärt sig gå och börja prata utan att han fått se det. Bilderna är tagna av mamma Zoia i Kiev under hösten 2021.
Lille Savva har lärt sig att gå och börjat säga sina första ord. Det har pappa Oleksii Voloshyn, 52, bara fått se på videolänk. Han saknar att krama sina barn och är förtvivlad över att ingen vet när familjen kan återförenas.
– Savva kallar min telefon för pappa, det är bara där han ser sin far. Det är gulligt och tragiskt på samma gång. Han är så liten att han troligen inte minns sin pappa, säger Zoia Voloshyna, 42, barnens mamma.
Savva var sju månader och Kuzma sex år när hon flydde från Ukraina med barnen.
Beslutet togs med kort varsel.
– Dagen efter krigsutbrottet satt vi i skyddsrummet hemma i Kiev. Vi hörde explosioner och var väldigt rädda. Den kvällen förstod jag att vi måste fly. Kanske inte utomlands, men åtminstone till västra Ukraina – längst bort från ryska gränsen.
Även Oleksii följde med på resan västerut och längs vägen kom paret gemensamt fram till att det bästa vore om Zoia och barnen lämnade landet. Inga män mellan 18 och 62 år var tillåtna att resa utanför landets gränser.
– Det innebar att vi tvingades vara ifrån varandra och vi visste inte när vi skulle ses igen. Det var ett svårt beslut men vi kunde inte utsätta våra barn för faran att stanna i ett land i krig, med ständiga flyglarm och beskjutningar.
Zoia packade med sig det nödvändigaste för en lång resa ensam med två små barn.
– Att bryta upp var väldigt svårt. Min man är en mycket kärleksfull pappa som var engagerad i barnens liv. Jag förlorade hans ovärderliga stöd, och barnen berövas en nära kontakt med sin pappa för en lång tid.
27 februari 2022, Oleksii bär väskor inför Zoias och barnens flykt och det är den sista bilden Zoia tog på maken innan de skiljdes åt. Efter det har de bara mötts via telefon och skärm.
Efter 26 timmars köande vid bussarna från Lviv korsade mor och barn gränsen till Polen natten den 28 februari. Volontärer ordnade skjuts till Tyskland. Därifrån gick resan vidare till Stockholm där Zoias kusin mötte upp.
– Sedan placerades vi först i Haparanda och nu bor vi i Luleå. Min äldste son har börjat skola och vi har blivit väldigt väl emottagna.
Zoia och hennes man håller tät kontakt med varandra via chatt och telefonsamtal.
– Oleksii messar mig varje morgon något i stil med: "... jag mår bra, på jobbet, dricker kaffe och börjar jobba" och på kvällen: "god natt". Det är viktigt för mig att höra att allt är bra med honom.
När staden beskjuts skriver han oftare och Zoia följer nyhetsrapporteringen för att veta vilken del av staden som är mest utsatt.
Promenader runt om i Kiev hörde till vardagen innan kriget. På ukrainska fars dag ritade Kuzma en teckning åt sin pappa. Där står deras namn och "Pappa, glad pappas dag, vi vann".
– Vi ringer ofta, ibland flera gånger om dagen. Jag berättar många små detaljer så att han får vara delaktig i vårt vardagsliv. Barnen får se och prata med pappa via videochatt. Jag filmar vardagshändelser med barnen och skickar bilder till honom. Oleksii skriver ut bilderna och hänger dem på väggen hemma.
Zoia berättar att hennes äldste son fick en surfplatta i present på sin födelsedag i augusti. Via surfplattan har sjuåringen en egen kommunikationskanal med sin pappa.
– Kuzma säger ofta att han vill hälsa på sin pappa, han vill åka hem till Ukraina. Men nu frågar han mindre om kriget. Han vet att det fortsätter. Han vet att vi stannar här tills vidare, för det är farligt hemma och Kuzma rycker inte längre till om han hör ljud som påminner om sirener.
Pappa Oleksii, som alltid varit en engagerad och närvarande pappa, tvingas nu att enbart ha en distansrelation. I familjearkivet finns många bilder när han och Kuzma leker, här under hösten 2020 och vintern 2021.
När far och son talas vid brukar Oleksii, som är geolog, berätta om dinosaurier, utgrävningar och forntida djur. Han letar efter information för att lära sin son något nytt.
För Oleksii har kriget blivit en slags vardag, med ständiga flyglarm. Han berättar att det är lite biltrafik i staden på grund av bränslebrist. Lamporna släcks ständigt, internet försvinner och vattnet kan stängas av. Staden är helt mörklagd på kvällarna. Människor förbereder sig för en kall och mörk vinter.
– Det svåraste är att inte veta hur länge den här mardrömmen kan pågå, att jag själv inte kan påverka när vi kan träffas igen. Det var ändå en stor lättnad att min familj kom i säkerhet, säger Oleksii som sörjer att han inte får följa barnens utveckling och vardagsliv.
– Barnen växer, Savva har lärt sig att gå. Videokommunikation är bra, men jag vill uppleva allt tillsammans med dem. Jag vill krama dem varje dag. Min fru och jag berättar ofta för barnen att de är en stor glädje för oss.
Savva, Kuzma och Zoia har tvingats skapa sig ett nytt vardagsliv långt hemifrån.
Zoia säger att hon hoppas att kriget tar slut och tar en dag i sänder.
– Den 24 februari kollapsade min gamla värld och splittrades i småbitar, nu kan jag bara hoppas att Ukraina segrar och att världen inte blir helt galen.