De fann varandra igen – efter 33 år

När Lena Svanberg kickar igång sin lilla Cresent Compact -72 får hon ett leende på läpparna. Hon nyper in kopplingen och lägger in ettan via en lätt vridande rörelse av vänster handtag. Rätt snart är hon och särbon Mikael Eriksson ute på vägen. Efter de två mopederna lägger sig en doft av tvåtaksbränsle. Dofter som säkerligen väcker mer än ett minne hos de som ägt en moped i ungdomen. 
– Det är ju så här det var en gång. Det är ju lite nostalgi. En resa tillbaka i tiden, säger hon. 
I dag har hon och hennes man Mikael Eriksson ett gemensamt intresse i de gamla veteranmopederna. De skruvar och reparerar tillsammans. Sedan gör de korta dagsturer när andan faller på. 
Utanför Boden går några hästar och betar och de stannar till en stund. Runt hagen växer sommarblommor och en bit därifrån är en av traktens lantbrukare i färd med att skörda. 
– Att åka så här är så enkelt. Vi har ju åkt en del motorcykel också och det är ju härligt. Men det här är på ett annat sätt. Inga tjocka skinnställ och inga heltäckande hjälmar. Här kan man verkligen känna vinden och dofterna när man åker, säger hon och drar in ett andetag. 
De breder ut en filt som de lägger ute på ängen. Sedan häller hon upp kaffet ur termosen. 
– Det här är ju också en härlig grej. Man kan göra såna här små utflykter i vardagen. Det behöver inte vara så mycket planerande, säger hon. 
De har också gått med i facebookgruppen Veteranmopeder i Norrbotten och Västerbotten där andra med gamla mopeder kan nå ut med olika tips. Så hittade de under sommaren en dagsutflykt med färd genom byarna Vitå och Högsön. 
– Det var ju speciellt. Det var ju också där som vi lärde känna varandra en sommar för 37 år sedan, berättar Lena. 
Hon var 15 år då och Mikael var ett år äldre. 
– Jag bodde ju i Högsön och Mickes farmor och farfar bodde i Vitå och han var väldigt mycket hos dem. Vi började umgås i samma kompisgäng och Micke hade en 125:a. Jag körde moppe och jag minns hur jag brukade köra undan mopeden och åka med bakom Micke. Mamma och pappa fick inget veta. De hade nog inte tyckt om att jag åkte motorcykel på nätterna, fortsätter Lena med ett leende. 
Hon ser på sin ungdomskärlek med varm blick. 
– Den sommaren blev vi kära, säger hon. 
- Det var speciellt, säger han och besvarar hennes blick. 
Hästarna ute i hagen frustar till och det knäpper lite från mopederna som är på väg att kallna. Det blev ändå inget allvarligare av deras relation den gången utan de gick skilda vägar i livet.
– Jamen vi var ju så unga. Samtidigt fanns känslorna, det var inget snack om det, säger hon. 
Ungdomarna blev vuxna och de bildade så småningom familjer på varsitt håll. Efter drygt 30 år långa förhållanden blev båda ensamstående ungefär samtidigt. 
– Jag hade ju ingen aning om vad Lena gjorde. Vi har inte haft någon kontakt under hela den här tiden, berättar Micke. 
Efter att ha varit ensamstående hade de kompisar som på varsitt håll försökte få med dem ut för att de inte skulle sitta ensamma. 
– Krogen har aldrig varit min grej. Men de tjatade och ville verkligen att jag skulle följa med ut, säger hon. 
Ungefär samma sak hände samma Mikael exakt samma kväll. 
– Man blev väl mer eller mindre dittvingad av kompisarna, säger han och ler ett skevt leende. 
I dag är de tacksamma att båda hade så omtänksamma och påstridiga vänner. Den kvällen träffades de igen – efter 33 år. 
– Direkt jag såg Lena hoppade det till inom mig. Vi hade inte setts på så många år och det var som att det var i går. Märkligt. Och härligt, säger han. 
De tillbringade hela kvällen med att prata med varandra. 
– Det kändes så enkelt och så rätt. Då sa Micke till mig att ”gammal kärlek rostar aldrig”, säger hon. 
Efter det började de umgås och i dag lever de som särbo. Och de träffas så ofta som de bara kan. 
Och glädjen att köra gamla veteranmopeder är ett intresse som de delar. 
– Men vi har inte hållit på med det här så länge. För två år sedan började du prata om att vi skulle köpa varsin gammoppe. Då hade vi åkt motorcykel ett tag, säger Mikael. 
Solen lyser på de två där de sitter på sin picknickfilt i det gröna gräset. De häller på mer kaffe i muggarna samtidigt som en jordbrukstraktor passerar på vägen intill. 
– Vilken sommar vi har fått. Vi har verkligen varit ute och kört mycket. Det här är ett perfekt sätt att färdas när man bara vill åka ut så här och uppleva något, säger hon.