De började om vid Ångermanälven

<Text>Lena M Olofsson och Johan Ramström köpte en sommarbostad i Ångermanland. Ett år senare flyttade de ner permanent. - Huset blev vår språngbräda, det som gjorde att vi vågade ta steget, säger de. </Text>Lena M Olofsson har bytt bostad många gånger sedan hon som 16-åring lämnade Kiruna. 13 adresser har hon bott på, främst i Stockholm och Luleå. Däremellan har hon långa tider vistats utomlands, bland annat åtta månader i Australien. Ändå ser hon sig inte som en som har lätt för uppbrott. Beslutet att lämna Luleå efter tolv år föregicks av en hel del vånda. - Redan året innan var vi på väg, men då backade jag. I Luleå hade vi Axels mormor och morfar och kusiner nära. Det var svårt att lämna dem. När sedan pappa gick bort kändes det inte heller som rätt tillfälle att flytta, säger hon. Lösningen blev ett sommarhus i Nyhamn; ett enplans barnrikehus från 1946. När höstmörkret började falla bestämde de sig för att göra boendet permanent, men först kommande vår. I juni 2005 flyttade de ner. Ett drygt år senare köpte de sitt andra hus i samma by - den praktfulla Kaptensvillan, byggd 1928 av sjökapten Axel Emanuel Nordqvist. De hade redan tidigare varit spekulanter på fastigheten, men säljaren ändrade sig och det blev ingen affär. När den blev till salu igen bestämde de sig snabbt, trots att Kaptensvillan var ett av de dyrare husen i trakten. Priset, 270 000 kronor, avskräckte inte de före detta luleborna. Just de låga köpesummorna och alla äldre, själfulla trähus bidrog till deras val att bosätta sig i Ångermanland. - Här finns möjlighet att ha råd med ett eget hus. Vi tittade på hus i Luleå, men fick inte de lån som krävdes. När Lena M Olofsson ska förklara varför hon trivs så bra i Ångermanland återkommer hon till topografin; den omväxlande terrängen. Som tidigare Kirunabo hade hon svårt att förlika sig med det platta kustlandskapet i Norrbotten. Även Johan Ramström, som är uppväxt med berg och sjöar i Sörmland, känner igen sig. I och med flytten lämnade de sina yrkesmässiga positioner och de kontaktnät de byggt upp. Trots det, och trots att bristen på arbetstillfällen bidrar till att göra Kramfors kommun till en avfolkningsbygd, har båda haft bra med jobb. Lena har pendlat till Härnösand och längre projektanställningar inom kulturområdet. Johan har samarbetat med en tonsättarkollega i Nyland där han också haft sitt arbetsrum, men frilansar sedan en tid hemifrån. I bygden finns konstnärsbekanta med anknytning till Luleå, vilket betytt ingångar till det sociala livet. De är dessutom med i några föreningar, engagerar sig i områdets utveckling och får kontakter via Axels skola och kompisar. Ett nytt nätverk har börjat ta form. Luleå har som uttalat mål att öka invånarantalet. De funderar en stund över frågan om det är någonting som Karl Petersen och andra i styrande ställning hade kunnat göra för att få dem att stanna, men kommer fram till att det var läge för en förändring. De hade tröttnat på Luleå. - Fast det är klart, som kulturarbetare är man beroende av uppdrag. Har man riktigt mycket jobb på ett ställe håller man sig nog kvar där, konstaterar Johan Ramström. Flytten från Luleå var inte bara en flytt till en annan ort. Lika mycket handlade det om ett val att lämna staden för landsorten. Ett i hög grad existentiellt avgörande. - Vi funderade mycket på om det skulle bli ett bra liv för Axel. Hittills har allt fungerat. Han har kompisar och trivs jättebra. Men det är klart, nu är skolan nedläggningshotad. Dessutom finns det risk för att högstadiet ett par mil bort och gymnasiet i Kramfors läggs ner. Det finns en hel del att renovera i Kaptensvillan - de talar om det som ett livsprojekt. På ett sätt har de hittat rätt; de trivs utmärkt med livet i Nyhamn. På ett annat sätt kan Ångermanland vara ett steg på vägen till något annat. Lena M Olofsson och Johan Ramström talar mycket med varandra om hur de vill bo och leva. Nya insikter utkristalliserar sig så sakta. - Jag tror inte att vi bor här tills vi dör. Vi provar något år och sedan får vi se, säger Johan och tillägger att han faktiskt har börjat längta lite efter en större stad. - Men livet kanske är en ständig längtan efter något annat.