Anna Forssberg, 35, är projektledare hos Tjejjouren Luleå dit massor av tjejer som mår dåligt vänder sig.
– Det är ett drömjobb. Jag får bli en kanal för dem som inte tror sig ha någon kanal alls. Det känns verkligen som att jag gör något för att hjälpa andra. Jag kan till exempel följa med till myndigheter. Det kan handla om att polisanmäla en våldtäkt, att stötta under ett polisförhör eller att vara stöd under en rättegång, säger hon.
Just nu är ett 15-tal tjejer aktiva i verksamheten och Anna Forssberg är spindeln i nätet och underlättar och tråcklar ihop verksamheten.
– Det är inte jag som är Tjejjouren utan det är alla vi tillsammans. Tillsammans växer vi och blir stolta. Jag finns på plats här och kan vara bollplank och att vara ute i skolor är en viktig uppgift för mig.
Sofia Karmefjord, 19, anslöt sig till Tjejjouren redan vid 14-15 års ålder.
– Jag gick utbildningar och följde med i de andras arbete. När jag blev 18 år fick jag börja sitta på chatten som vi har på tisdagar. Då kan tjejer ta kontakt med oss och fråga om olika saker. Jag är också ute på skolor och fritidsgårdar och pratar med tjejer och killar, säger hon.
De frågor som Tjejjouren får svara på kan handla om allt från hur en bra kompis ska vara till vad den som har blivit utsatt för en våldtäkt ska göra.
– Det finns otroligt mycket psykisk ohälsa bland tjejer och många som överhuvudtaget inte vill leva längre. De skär sig och utsätter sig för farliga situationer. Många har blivit utsatta för sexuella övergrepp, det kan vara inom familjen eller i förhållanden, säger Anna Forssberg.
En vanlig fråga till Tjejjouren är vad som är okej när det gäller sex och var gränsen för våldtäkt går. Mäns våld mot kvinnor är en central fråga.
– Det är viktigt att få in de här frågorna för diskussion i skolan. Men på många skolor tycker de sig inte ha tid att till exempel ta emot besök från Tjejjouren. Sedan finns det skolor som verkligen prioriterar de här frågorna, säger Anna Forssberg.
Många tjejer tror att det är deras eget fel att de blir utsatta för övergrepp och våld. De kan till och med försvara förövaren.
– De tänker ”Det är kanske mitt fel”. Men det är aldrig tjejens fel! säger Sofia Karmefjord.
Hon berättar att tjejer som går till skolsköterskan på sina skolor kan bli ifrågasatta när de berättar att de har blivit utsatta för övergrepp.
– Sköterskan kan säga att tjejen kanske förväxlar det som hänt med något som hänt i tidigare livssituationer. Många tjejer blir förminskade i skolan överhuvudtaget. De kan bli skickade till elevhälsan om de pratar mycket medan killar som pratar mycket ses som vakna och duktiga elever, säger Sofia Karmefjord.
Anna Forssberg bekräftar det sagda.
– Tjejen fås att känna sig liten och dum medan killen blir hjälten. Och killar som har förhållanden med många tjejer betraktas som charmörer medan tjejer som har haft många förhållanden med killar betraktas som horor.
Sofia Karmefjord jämför med killar som drar tjejer i håret i förskolan och senare våldtar tjejerna.
– De hänvisar till att tjejerna inte sagt ett tydligt nej.
Anna Forssberg påpekar att jämställdhetsarbetet måste börja redan i förskolan.
– Låt killarna klä ut sig i rosa istället för att låta dem dra tjejerna i håret och kalla vissa skrik och kast för tjejiga.
Sofia Karmefjord säger:
– Det ska inte vara pinsamt att vara som en tjej!
Anna Forssberg förvånas över människors inställning till mäns våld mot kvinnor.
– Folk undrar varför kvinnor finner sig i att bli slagna istället för att fråga varför männen slår, säger hon och berättar om hur männen som slår ser till att kontrollera och isolera kvinnorna:
– Till en början kan det verka gulligt att mannen vill vara med henne hela tiden men det är ett varningstecken precis som att mannen vill att kvinnan ska sluta umgås med sina vänner och vill bestämma över hennes sätt att klä sig.
Sofia Karmefjord skickar följande hälsning till alla tjejer:
– Låt aldrig någon äga dig!