Mikael Sundqvist, 23, var nästan färdig med sina studier i elektroteknik vid Luleå tekniska universitet när han tillsammans med två kompisar åkte till Tanzania för att bestiga Kilimanjaro. Det var en dröm som skulle gå i uppfyllelse.
– Mikael var van vid att vistas i naturen. Han hade gått överlevnadskurser, övernattat i igloo och under granar. Han hade bestigit Kebnekaise och berg i Andorra och Norge. Med tiden blev han mer och mer extrem samtidigt som han var en trygg, lugn och försiktig kille, säger Roger Sundqvist.
Vi möter Roger och Rita Sundqvist i lägenheten i Luleå centrum med milsvid utsikt över hav och land. Hit flyttade de från villan på Björkskatan efter att de hade mist sin son.
– Vi orkade inte bo kvar där. Det var fruktansvärt att sälja huset som vi älskade och fritidshuset som vi hade i Tärnaby men livet blev ändå bättre av att vi gjorde det. Vi har på något sätt kunnat börja om. Här kan vi gå ut och promenera i åtta riktningar och sätta oss på fik. På Björkskatan gick man antingen till höger eller till vänster och vi drog oss för att gå ut och möta människor i vår sorg. Vi har också ett fritidshus på Renholmen, säger Roger.
När han fick telefonsamtalet från sonens kompis Johan som berättade att Mikael fått en 50 kilos sten på sig, kastats mot en annan spetsig sten och förblött var Roger ensam hemma i Luleå. Rita och dottern Sofia hade åkt på shoppingresa till Stockholm. De fick dödsbudet av Roger: Mikael hade dött i armarna på Johan.
Roger grät hejdlöst. Rita kunde inte gråta.
– Jag var i total chock och stirrade framför mig, säger Rita.
– Det är svårt att leva vidare, säger Roger.
Sorgen lamslog hela familjen.
– Folk kom med massor av blommor, men det är bättre att komma med mat än med blommor för de som drabbas orkar knappt äta, säger Roger.
– Vi fick mat också, säger Rita.
Roger berättar om hur han direkt efter dödsbudet började ringa för att försäkra sig om att Mikaels kropp snabbt skulle transporteras hem.
– Vi fick frågan om vi ville ha hem Mikael i en zinkkista eller om vi ville att han skulle begravas i Tanzania. Han kom till ett kylrum på Björkskatan och vi fick närvara. Efter att vi hade sett och tagit avsked av honom låste Sofia kistan och vi har sedan ramat in nyckeln, säger Roger.
Familjen fick också hem Mikaels tillhörigheter, bland annat hans blodiga kängor, jacka och ryggsäck liksom guldhalsbandet som han hade burit och plånboken.
– Vi kunde inte slänga något utan har kvar också de blodiga kängorna. Jackan som var trasig i ryggen har jag låtit laga och brukar bära liksom halsbandet. Det känns skönt.
Begravningen av Mikael hölls i domkyrkan med 150 personer närvarande, däribland många kompisar till Mikael.
– Det var min konfirmandpräst Börje Johansson som förrättade begravningen, säger Roger.
Han var sjukskriven i ett och ett halvt år och gick hos en psykoterapeut.
Rita har deltagit i tre olika sorgegrupper för föräldrar som har mist barn.
– Roger var med i första gruppen, säger hon.
Båda tycker att det är välgörande att möta och prata med andra drabbade föräldrar.
– Att vi nu berättar för er är för att det kan hjälpa andra, säger Roger.
Han konstaterar att sorgen efter Mikael är en ryggsäck som de alltid kommer att bära med sig.
– Det är tur att vi har ett till barn, Sofia, att finnas till för, säger Rita.
Sofia utbildar sig till läkare i Trondheim. Hon är inne på sjätte och sista året.
– Hon har varit på praktik på Irland, i Spanien och i Frankrike. Det har varit bra för henne att byta miljö men vi hoppas att hon väljer Sverige för sin AT-tjänstgöring, säger Roger.
Han och Rita försöker aktivera sig så mycket som möjligt med sådant som får dem att fokusera på annat och ger vila från sorgen.
– Jag har tagit upp bordtennisspelandet igen och ska på VM för veteraner i Alicante i Spanien i maj. Då följer Rita med. Vi provar också viner med Munskänkana. Rita promenerar mycket, säger Roger.