Erik Groth, 101 år, Luleå.
Jag hade anlag för det där förstår du. Det fanns flera skolor när jag växte upp i Råneå och just det år jag jag skulle gå fortsättningsskola hade de snickeri som inrikting. Att jag fick gå där var ett riktigt privilegium. Du vet, mina jämnåriga de hamnade i grovarbeten i skogen eller längs vägarna medan jag fick ägna mig åt att snickra. Och jag var inte gammal när jag började i den där skolan, runt tolv tror jag. På en gång kom jag igång med projekt. Jag byggde en svängd trappa i hemgården i Melderstein till exempel. Sedan fortsatte det med jobb hos Ruben Wikström. Han var lärare på utbildningen och såg väl mitt intresse, så jag fick börja i hans firma.
Snickeriet har funnits med hela livet efter det, men inte alltid som yrke. Här hemma har jag byggt både möbler, lampor, pelare, ja det mesta sedan vi flyttade in här 1963. Men det roligaste jag har gjort är det jag började med efter pensionen. Då blev det instrument ser du, och jag är så stolt över dem. De är ju så vackra. Det har blivit både gitarrer, fioler och en cello. Om jag kan spela på dem? Jo en låt har jag kunnat på fiol. "Schön Rosemarie" med Frtiz Kreisler. En fin bit.