Vill du veta det minsta om varför vanliga människor i Frankrike tar på sig gula västar och marscherar på de breda avenyerna? Läs Édouard Louis finstämda berättelse om fadern och vad som finns kvar av hans liv, långt från elitens viner, modehus och parfymer.
Jag vill börja med att berömma Marianne Tufvessons välgjorda översättning. Det är hon som får oss att förstå hur språket kan skapa klyftor mellan en son och en far utan att förringa fadern.
Hur beskriver en son det som inte har funnits och det som ännu mindre finns efter decennier av högerstyre i landet? Èdouard Louis väljer att visa vad som fattas. Han ser sin fars liv som en enda lång negation. Han har inte haft pengar, han har inte kunnat studera, han har inte kunnat genomföra sina drömmar.
Han ser det som ett bevis för att det inte är vad vi gör, utan det vi inte har gjort på grund av alla hinder i världen och i samhället, som definierar oss. Med hjälp av sin fars livshistoria vill han peka på hur de senaste årens blinda tro på arbetslinjen fått hans hårt arbetande pappa och många andra fattiga, att jobba sju dagar i veckan för 7 000 kronor per månad. Detta efter en svår arbetsplatsolycka som gav fadern kroniska smärtor dygnet runt.
När de två ses igen kan fadern inte gå, inte andas utan hjälp av en maskin, inte uppleva att de för första gången möts utan att någon av dem ser ner på den andre. Hans far som knappt är 50 år.
En man som trott på att det är de homosexuella och invandrarna som skadat Frankrike. En man som har slitit i en tung fabrik fram till olyckan för att sedan bli krossad av politikernas slägga. Hur de slår är det ingen politiker som förstår. De fattigaste de som inte klarar sig, de får känna slagen och försöka hålla sig upprätta. Lagen om att alla företag kan tvinga sina anställda att arbeta sju dagar i veckan utan att betala övertidsersättning, förvärrade allt. Smärtan, andningssvårigheterna och förmågan att gå försvinner. Gemenskapen med och närheten till den homosexuella sonen kommer försent.
50 spänn i månaden sänker president Macron försörjningsstödet med, samma dag sänker han skatten för de mest förmögna. Han hävdar att 50 spänn är lika med ingenting.
Édouard Louis språk får mig att frysa, gråta och känna, hans berättelse får mig att begripa varför de gula västarna slåss varje lördag. Tänk att få slippa leva utan pengar, utan chans till utbildning och med en möjlighet att förverkliga en dröm.