Premiären är bara några dagar bort, men på Anna Vnuk märks ingen nervositet:
– Jag mår bra och sitter ner i båten, helt enkelt. Och jag längtar till på torsdag.
Den 8 mars går ridån upp för ”Kungligaste teatern” på Lejonkulan, Unga Dramaten, som hon både skrivit och regisserat.
– Jag har jobbat på Dramaten förut, både som dansare och koreograf, men det här är första gången som jag skriver och regisserar.
Idén till föreställningen fick hon när hon såg lokalen Lejonkulan.
– Jag ville bjuda in den unga publiken till en tanke om vad teater kan vara, och frågade mig själv: ”Vad är det som är så bra med teater, egentligen?”
Svaret blev att teaterns magi, liksom all scenkonst, uppstår som en unik händelse, att man är där när det händer, tillsammans med andra, och att man kan skapa nya världar.
– Det är också ett bra rum för att lära sig och fundera på saker som kan vara så laddade i andra rum. Det kan vara politik, religion eller familj, där det finns andra spelregler. Konsten är ett bra, tryggt rum att fundera på såna saker i.
Anna Vnuk ger mycket av sig själv i det hon gör, allt-ifrån första föreställningen ”Soloföreställning med mig själv”, och även i ”Kungligaste teatern”:
– Den handlar om en tjej som vill gå till en teater. Hon googlar sig fram till den mäktigaste teatern, som är den ”kungligaste teatern” som hon tolkar det. Hon åker dit, men hittar inte biljettkassan utan går fel inne i huset.
Anna Vnuk skrattar till:
– Det har jag i och för sig själv varit med om, jag hittade inte biljettkassan utan snurrade runt där i huset. Jag vet än i dag inte var jag hamnade, det var precis när jag flyttat till Stockholm, kanske 1991.
Men till skillnad från Anna Vnuk hamnar föreställningens Julia mitt i ett ljussättningspass.
– Det är i en vidare tanke vad som kan hända om man får komma in och se dem som arbetar på teatern. Och jag känner igen mig i många karaktärer, både i Nina (Nina Rashid, som spelar Julia i föreställningen) och i dem som står och sliter sitt hår och kämpar både bakom, på sidan av, och på scenen.
Sin inspiration får hon ofta från något som ligger henne nära, som hon funderat på.
– Jag har aldrig tagit en beställning på ”Hej, kan du göra en pjäs på temat det och det”. Det skulle aldrig gå. Oftast är det någon tanke som jag vill gå vidare med av någon anledning.
Kan du se någon röd tråd i det du gör, något du vill förmedla, medvetet eller omedvetet?– Jag tror att jag på ett sätt gör ganska snälla föreställningar. Jag skulle inte kunna göra något som är rakt igenom mörkt, däremot kan jag göra mörka grejer som är hoppfulla till slut. Men jag skulle inte kunna liksom ge ett ”fuck you-finger” till publiken, som att jag vill ruska om och testa gränser, provocera för sakens skull. Kanske motsatsen till det, vad nu det är. Det betyder inte att jag bara vill stryka medhårs, men jag tänker att jag vill få med mig folk, på det snällaste sättet som går.
Hennes uppdrag har varit av de mest skilda slag:
– Det är ganska roligt när man får göra något som är lite trixigt, säger hon och ger som exempel när hon fick koreografera Vinnie, den animerade hästen som är med i en känd reklamfilm:
– De skulle filma mig när jag visade en koreografi gjord för en häst. Jag tänkte bara att jag skulle gå i takt. Ja, just det, det är fyra ben – och de går ju inte samtidigt. Vilken takt ska den gå, med framfötterna och bakfötterna? Sen har den jättekorta ben så den kan inte hoppa, och den har inget att hänga armarna i.
– Det var verkligen en speciell utmaning. Ett udda jobb där jag hade väldigt speciella förutsättningar. Sedan animerade de hästen efter det jag hade visat.
Det var med dansen allt började. De första stegen på barndansen i badhuset hemma i Luleå ledde till Balett-akademin i Stockholm. Sedan dess har hon gjort otaliga föreställningar som dansare, koreograf, regissör och dramatiker, och hon har alltid varit sin egen.
– För mig är det viktigt att inte vara anställd, vilket gör att det blir väldigt fritt. Jag kan arbeta helt i konstnärlig lust, för att säga något pretentiöst. Men så är det. Det gör mig också fri i sinnet, och ger inte så mycket prestationsångest, för det är bara upp till mig. Det är kittlande, och allt bli väldigt levande då.
– Jag har inget driv, jag är inte på väg till något speciellt ställe, förutom att jag vill ha ett bra liv, jobba med roliga saker och hänga med min familj, det är typ det enda jag vill. Och jag har tur som får vara omringad av bra personer och fina möjligheter.
Hon understryker hur oerhört mycket dansen betytt för henne genom livet.
– Dels för att jag på ett rent personligt plan kunnat uttrycka mig. Oavsett om det varit jobb eller inte så har det varit jätteviktigt för min person att bara kunna dansa, att kunna ha den njutningen i livet, och att ha det som bara är mitt eget. Jag har verkligen mått bra i att dansa.
Redan från start har hon också haft sin egen dans.
– Jag såg mig inte själv som koreograf, det var självklart för mig att bara hitta på mina egna danser. För mig var det att dansa som jag vill, sedan jag var ett litet barn.
När hon var 11 år hörde hon talas om Balettakademin.
– Jag visste inte vad det var, visste ingenting om dansbranschen. Det jag visste var att om det gick väldigt bra kunde man bli danslärare i Luleå. Det fanns knappt dans på tv, det fanns ingen Youtube, bara det jag såg runtomkring mig. Men jag hörde talas om Balettakademin och då ville jag det.
Varför dansen tagit ett sånt grepp om henne vet hon inte riktigt.
– Rent vetenskapligt är det väl dans som frigör mest endorfiner, förutom att ligga, kanske. Man rör på kroppen, musiken gör att det blir sinnligt, det blir en mental urkoppling och man uttrycker sig konstnärligt så att det får ett högre syfte.
Hon tystnar, funderar en stund:
– Men det är många som inte gillar att dansa, trots det. Det kanske är min grej, helt enkelt. Jag kanske föddes med det.