Konst ligger i betraktarens öga! Nä du, det gör den inte alls det!
Vågorna har gått höga kring Luleås senaste offentliga verk. Attacker från ledarsidor, svar från krönikörer, kommunala tjänstemän och så näthatarna. Alla har sagt sitt. Och lite till.
När det gäller sprejburkar finns det tydligen inga gränser för hur långt ilskan kan nå. Jag blev också arg en gång. Grannen målade om husväggarna i grisrosa med knutarna och taknocken i en alldeles förskräcklig beige kulör. "En protest mot den småborgerliga medelklassens konformism", proklamerade han. Då såg jag även den oklippta gräsmattan. "Den symboliserar den växande anarkistiska gräsrotsrörelsens uppror mot kapitalismens industriella fördärv!", fortsatte han. Fina ord - men fult så det blödde ur ögonen var det.
Så är det med konst ibland. Usla hantverk snackas upp och säljs dyrt medan något vackert går för en spottstyver. Det beror inte skarpheten i betraktarens öga, snarare djupet i köparens fickor. Och när det gäller offentliga medel verkar det som om alla ska ha en slev ur statens gryta, även om den kokas med vatten från ett reningsverk. Om ni frågar mig, så är det något som luktar illa kring hela affären.
Debatten kring konstens väsen och definition är inte ny. Sådant har det bråkats om ända sedan Platon och Aristoteles lämnade grottan och såg ljuset.
På tidigt 1900-tal - i och med dadaisternas nyttjande av redan existerande element i skapandet av nya verk - så nådde diskussionen nya höjder. Plötsligt var en tom konservburk från gatan konst. Inte när den låg på gatan, men däremot när den hade plockats upp i konstnärens händer och flyttats till konsthallen.
Dadaisternas tanke var att förstöra kulturens och konstens föreställningar om begrepp som skönhet och börja om på helt ny kula. Konst var att krossa normer. Konstnären och dadaismens urfader Marcel Duchamp, satte det hela på sin spets när han signerade en urinoar och skickade den till en konstutställning som först nekades för att sedan gömmas undan på utställningen. Dadaisterna ville förinta den institutionaliserade kulturen. Ingen skulle ha rätten att bestämma vad konst var. Det var ett slags ironiskt protest. Men upphovsmännen vrider sig nu säkert i graven. Ironiskt nog så röstades Duchamps urinoar Fontänen fram till det mest inflytelserika konstverket under hela 1900-talet av 500 brittiska konstexperter i december 2004.
Upproret blev en institution. För det var där i porslinskanten av Duchamps urinoar som debatten om konstens väsen riktigt surnande till. Och debatten har sen dess runnit likt en röd tråd genom tidens avlopp, stannat till och nu slutligen kommit upp till ytan vid Uddebos avloppsreningsverk.
Så vad har vi då, beroende på perspektiv? Antingen är det skit på skit, bokstavligt talat. Eller en förgylld bajskorv. En snygg glittrig fasad på Luleås osexigaste byggnad som ligger kilometer från offentlig beskådan. Är det upp till stat och kommun att bestämma vad som är kultur? Hade kommunen lagt fram ett förslag på omröstning om fyra olika av Lars Vilks Mohammedhundar? Hade kommunen försvarat Anna Odell när hon spelade psykiskt sjuk? Förmodligen inte. Det är ändå frågor som är relevanta att ställa. De är minst lika kontroversiella och har rönt än mer uppmärksamhet, och de har lika mycket kulturellt värde som graffiti eller en urinoar.
Så vad är riktig konst? Det enda jag vet säkert är att så fort konst institutionaliseras, upphandlas och specificeras av ramverk, regler och kommunala tråkbeslut eller till och med demokratiseras - så blir den lika torftig och njutbar som en tio månader gammal hårdbrödmacka. Det förstod dadaisterna. Det förstår även graffitimålarna. Därför kommer de också att fortsätta måla olagligt. Det är där konsten utvecklas, får sin energi och spets. Grattis Uddebo! En fanfar för konst som saknar spets.
Låt målningen stå. Men tryck gärna på toaknappen och spola ut kloakvattnet från reningsverket så att den blöja, som debatten har blivit, kan guppa ut med strömmen till Gråsjälfjärden, vidare ut på vågorna till Bottenviken ända tills den når internationellt vatten.