Härom veckan lärde jag mig hur man dopar. Det började med att vår idrottslärare skickade iväg oss till en dopningföreläsning. Jag visste egentligen inte så mycket om det innan. Mest att man inte skulle göra det och att det var farligt. Men efteråt, när jag klev ut ur aulan med mina vänner…
Hon som höll i föreläsningen började med att visa två bilder. Den första bilden var på en vanlig kille. Han såg väl okej ut, som den genomsnittliga grabben. På den andra bilden var en man som tydligt tagit steroider. Han hade muskler större än mitt huvud, så där hemskt onaturliga att man måste titta bort.
Föreläsaren pekade på den normala bilden och sa:
”Så här vill ju ingen se ut”.
Genast började publiken viska. Hur kunde hon säga så, när 97 procent av killarna i rummet liknade han på första bilden? Vad var det för fel med honom?
Hon tittade istället mot den sjukligt äckliga bodybuildern och sa:
”Så här vill ju alla se ut. Det här är kroppsidealet.”
Det gick ännu ett mummel genom aulan. Kroppsidealet. Om jag såg en människa komma gående på stan med sådana där muskler hade jag bara vänt mig om och stirrat. Det ser ju helt omänskligt ut.
Hon fortsatte sedan med att berätta om dopning och dess effekter. Mest fokuserade hon på de positiva följderna. Så här snygga kan ni bli, så här snabbt får ni resultat, här är alla fördelar. Sen gick hon in på hur man tar det, tabletter eller injektioner, vilka doser som är rätt och vilka hemsidor man kan köpa det på.
Billigt och allt.
Diskret förpackning.
När hon var färdig med dopningen började hon prata om kosttillskott, som hon också fick att låta väldigt lovande. Bra om man vill gå ner i vikt och bli smal. Här kan ni köpa det.
Så var det slut, och jag gick undrandes ut ur aulan. Hade vi precis varit på en föreläsning mot dopning, eller hade vi lyssnat på reklam för hur man proppar sig full med steroider? Jag var inte riktigt säker.
Nästa gång blir det väl en föreläsning om hur man tar heroin, och var man kan köpa metamfetamin och cannabis.