Stina Andersson, 81 år, Luleå:
De som bodde i Haparanda då andra världskriget bröt ut kände sig osäkra och nervösa. Skulle de klara sig? Man kunde se och känna oron som hängde över alla vuxna, men man förstod inte riktigt varför. De försökte leva som vanligt, men livet blev förändrat.
För att pigga upp oss barn sa pappa en dag: Jag ska köra upp till Övertorneå med tjänstebilen, så du och Gitta får följa med om ni vill. Vi blev jätteglada. Mamma gjorde iordning en liten matsäck och snabbt hoppade vi in i bilen. Jag var åtta år och Gitta var tre år äldre. Att få åka bil på den tiden var inte så vanligt. När vi kommit cirka en mil utanför stan saktade pappa in bilen. Vad är det? frågade vi men vi fick inget svar. Han stannade bilen och gick ut, stod och pratade finska med en familj med tre barn. Till slut öppnade han bildörren och släppte in familjen. Gitta och jag fick sitta i framsätet. De som kom in var blöta, frusna och rädda. Barnen grät och ville inte åka bil. När alla fått sittplats kissade en flicka på sig i bilen. Jag blev alldeles förskräckt, så gör man väl inte?!
När vi kom hem till mamma undrade hon naturligtvis vad som hade hänt. Pappa, som hade radat upp familjen på kökssoffan berättade som det var. Lyckligtvis höll mamma på att baka bullar. Snabbt fyllde hon ett stort fat med varma bullar och ställde fram en kanna med mjölk. Sedan fick familjen äta bullar så mycket som de ville. Då började mamman att gråta, men barnen log. Mannen var helt slut av att hjälpa sin familj. Det hela slutade med att pappa skjutsade familjen till ett uppsamlingsläger.
Tänk vad bullar kan betyda mycket!