För tredje året i rad flyttar Norrbottensteatern ut till friluftsmuseet Hägnan i Gammelstad med sin sommarteater, och Shakespeare-temat fortsätter. Efter två säsonger med ”En midsommarnattsdröm” tar de sig nu an ”Romeo och Julia”.
Den klassiska historien om det unga kärleksparet i Verona vars släkter ligger i fejd har satts upp otaliga gånger i Sverige sedan den svenska premiären för mer än 200 år sedan – men troligen aldrig på detta vis.
I Norrbottensteaterns uppsättning är det nämligen fyra teaterclowner, så kallade commediaclowner, som gör de 17 rollerna med ett stort antal masker och byten. En frisk och modig idé, och även ett oväntad drag, inte minst för att pjäsen i grunden är en tragedi.
Det är upplagt för en riktig sommarteaterupplevelse. Kvällen är ljum och ljus, en lätt vind håller myggorna på avstånd och scenografin ger en effektfull inramning åt föreställningen.
Handlingen bygger på fyra clowners högsta önskan att få spela “Romeo och Julia”. Om de blir avbrutna tvingas de improvisera, men försöker hitta tillbaka till pjäsen igen.
Maja Runeberg som clownen Gugge berättar i inledningen att nedskärningar i kulturbudgeten gör att de bara är fyra skådespelare. “Ett glatt gäng, men pjäsen är skriven för jättemånga, så vi kommer att byta roller, så ni vet.”
Publiken delas upp i släkterna Capulet och Montague med hjälp av röda eller vita solskärmar på huvudet, uppmanas till hånfulla skratt och får små arbetsuppgifter. Interagerandet med publiken gör att dråpliga situationer uppstår, och visst är det roligt ibland.
Men det går lite trögt. De många rollbytena tar tid och innebär långa transportsträckor och det blir lite för mycket flams och utfyllnad med läten och yviga gester. Att manuset utgår från clownernas stapplande försök att sätta upp en pjäs känns som ett sätt att rättfärdiga bristerna. Det som lockar till de längsta skratten i första akten är när hissen med Julia och amman åker upp och ner framför fönstret, gång på gång, upp och ner och upp.
All heder åt skådespelarna som jobbar och sliter och gör allt rätt. Rutinerade Per Sörberg är briljant, framför allt i sin roll som amman där han med små medel och oslagbar mimik får fram så mycket av både humor, driv och sårbarhet. Camilla Perssons spejsade munk på pitemål river ner en hel del skratt och de nyutbildade clownerna Martin Sundbom och Maja Runeberg har gjort sin läxa med bravur.
Och det tar sig. I den andra akten förs handlingen framåt, det blir mindre trams och spex och mer av kärlekshistorien om Romeo och Julia som känns äkta och nära.
Enligt regissören och clownutbildaren Claes Åström bygger commediaclown-tekniken på improvisation och vad som händer i samspelet med publiken, vilket gör att ingen föreställning blir den andra lik.
Kanske blir redan nästa speltillfälle något mer och större än premiären, kanske är det då det lyfter på riktigt. För det finns potential.
När ett av Hägnans får börjar bräka mitt under Romeos dödsmonolog och Maja Runeberg svarar "till och med fåren sjunger sin avskedssång" kan man ana vad som är meningen med denna teaterform. Ett ögonblick som är där och då, när allt klaffar och blir rätt.