Ilskan över vårdpersonalens bemötande har gjort det svårt för Charlotte Nilsson att gå vidare i sorgeprocessen. ”Deras nonchalans har gjort mig så förbannad”, säger hon.
Han dör en torsdagskväll i oktober, strax innan midnatt. Charlotte Nilssons sambo Nisse har då varit inlagd på den palliativa avdelningen vid Sunderby sjukhus i några veckor. Hon är nästan alltid där, men just i kväll är hon bjuden på middag hos en av sina döttrar.
– Jag frågade personalen: ”Är ni säkra på att jag kan åka?” De försäkrade att Nisse inte skulle bli sämre den kvällen. Men de hade ju fel, säger Charlotte.
Nu är det mitten av maj och hon sitter vid köksbordet i lägenheten på Porsön. Bordsduken och gardinerna går i blåa nyanser. Vänder hon blicken kan hon se starkt solsken bryta in genom fönstret i vardagsrummet. Här bodde hon och Nisse tillsammans i tolv år.
Nisse gick i pension i mars 2019. Bara två månader tidigare hade han fått diagnosen matstrupscancer. Tuffa behandlingar följde. Den första tiden mådde han förhållandevis bra, men under 2020 blev han allt sämre. Efter flera allvarliga infektioner började han använda rullstol.
– Nisse var säker på att han skulle klara sig. Men i början av hösten kände jag att det nog inte skulle bli så, säger Charlotte Nilsson.
Luleå Hockey. Jimi Hendrix. Väldigt, väldigt svåra korsord. När Charlotte beskriver Nisse framträder bilden av en människa med många, varierade intressen.
– Han var en livsnjutare och den snällaste person jag någonsin har mött. Men när jag tänker på honom nu så dyker bilden från sjukhuset alltid upp i huvudet.
”Någon gång på 70-talet smälte Nisse ner en ring och gjorde det här peace-märket. Han hade det på sig när han dog.”
Charlotte Nilsson berättar att hon under middagen hos dottern ringer till Nisses avdelning flera gånger. Ingen svarar. Hon får en olustig känsla i kroppen. Vid klockan elva får hon själv ett samtal från avdelningen.
– De säger att Nisse är mycket sämre. Jag åker dit direkt. När jag kommer fram sitter personalen i ett allrum. Jag frågar varför ingen av dem är inne hos Nisse. ”Vi har faktiskt 17 svårt sjuka patienter här”, får jag till svar. Men varför satt de bara där då?
En i personalen reser sig och går före Charlotte mot Nisses rum. När hon kommer över tröskeln ser hon Nisse på golvet. Han ligger i sina egna blodiga spyor. Sänggrinden – som ska hindra patienter från att falla ner på golvet – är nedfälld. Personalen ropar på hjälp.
– Jag bara skrek. ”Är ni helt dumma i huvudet? Hur kan ni lämna honom ensam?” Sen ledde någon ut mig i korridoren, berättar Charlotte Nilsson.
Där sitter hon när en läkare några minuter senare meddelar att Nisse har dött. Efter en stund går hon in till honom. Hon är i chock men noterar ändå ett blåmärke på Nisses kind.
”Jag och Nisse var olika men passade väldigt bra ihop. Han fick mig att bromsa och ta det lugnt, medan jag kunde få honom att gasa på lite ibland.”
Charlotte Nilsson begär en obduktion. Hon misstänker att blåmärket uppstod när Nisse ramlade ur sängen och vill veta om det var fallet som dödade honom. Men begäran avslås.
Efter Nisses död är hon sjukskriven i två månader. Hon äter knappt och kan inte sova. Chocken fördjupas när hon en tid senare läser Nisses journal.
– I den står det att han ”avlider stilla med sambo vid sin sida”. Det är ju ren lögn. De ändrade det senare, men jag har kvar originaljournalen.
Charlotte Nilsson har begärt ut Nisses journal från kvällen han dog. Hon menar att den innehåller rena lögner. ”Det står att han 'avlider stilla med anhörig vid sin sida', men så var det ju inte alls.”
Charlotte säger att hon har anmält omständigheterna kring Nisses död till regionens patientnämnd. Hon ska också göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (Ivo). I dag arbetar hon deltid och försöker hantera sorgen efter Nisse. Hon tänker mycket på hans sista kväll i livet.
– Att min stora kärlek dog var jävligt nog. Men att det dessutom skedde på det sättet? Det var ovärdigt.