Visst kan orden ”årsbok” och ”Norrbotten” förefalla en smula inkrökta! Allra helst som årsbok är en allmängiltig term för en periodisk tidskrift och Norrbotten avser ett geografiskt område med skiftande omfattning under gångna sekler. Med tiden uppstod i Norrbottens kustland och de nedre älvdalarna en fast jordbruksbygd, med byar och sockenkyrkor liksom städer.
Inlandet däremot var åtminstone fram till 1600-talet snarast samernas och fångstmännens liksom nybyggarnas land. Vid Bottenvikens kust låg också Västerbotten och Österbotten på var sin sida av havet, vilka utgjorde historiskt sett var sitt landskap och blev med tiden även enheter i form av län. Västerbotten omfattade kuststräckan från söder om Umeå till och med Torneå. Så gällde fram till delningen 1810 när Norrbottens län skapades med Gammelstad, Piteå och Luleå som på varandra följande ”residensstäder”.
Detta nyskapade län skulle på allehanda sätt inordnas i sitt nya rikssammanhang. Dit hörde bland annat en allmän folkskola som bönderna måste förverkliga från 1842. Därtill fanns ett speciellt problem, hur skulle man ordna undervisning för nomadiserande samer liksom i glesbygd. Årsboken Norrbotten behandlar detta ”jubileum” i en rad uppsatser. Ena gången lägger man ett tidssnitt från folkskola till grundskola 1842-1962. En annan gång behandlas folkskolans utbyggnad i svenska och finska Tornedalen. Det kan även gälla rent praktiska saker som De långa skolvägarnas land eller Seminarieutbildning i Norrbotten, Lantmanna- och lanthushållsskolorna i länet, Flickskolan i Luleå, eller varför inte Samiska erfarenheter och ”lapp skall vara lapp”-politik.
Vilka flera aspekter kan finnas på ämnet? Särskolan har sin alldeles egna historik. Uppsatsen ”Den förändrade lärarrollen” ger ett intressant tvärsnitt sett inifrån, det vill säga från lärarens synpunkt. Och ännu länge kommer vi i uppräkningen genom att nämna avsnitt som Skolminnen från Arvidsjaur eller Nils Holgerssons besök i Norrbotten utifrån Selma Lagerlöfs syn på samer och tornedalingar. Eller slutligen Skolplanschen – ett tids-dokument.
Dessa uppsatser ger rika exempel utifrån temat Folkskolan 175 år. Men som bekant brukar man säga att mycket vill ha mera. Får man komplettera så kan några önskemål nämnas: Folkskolan är som bekant en grundsten när man talar om folkets ”uppfostran och bildning”. Det är således något av den idéhistoriska aspekten som föresvävar mig. Mycket finns redan i Lars Elenius uppsatser om finskt och samiskt i Tornedalen och då utifrån välkända argument om arbetsstugor och ”försvenskning”.
Något av samma sak gällde, föreställer jag mig, i de svensktalande men samtidigt dialektnyttjande bygderna av länet. Hur var det med barnen från Överkalix och Pitebygden som också de skulle förberedas att leva i ett ”svenskt” samhälle? Hur var det med ”skol-lärarn” – som hade att leva på många skilda men obetydliga orter, som blev något av byns företrädare på gott och ont, och som i dåtid skulle både organisera skolresor och bilda hembygdsföreningar till fromma för det lokala kultur-arvet?
Dagens människor har en dunkel uppfattning om hur finmaskigt nät av skolhus som fanns i länet. I en tid med barnrika familjer, bristfälliga kommunikationer samt allmän och påtvingad isolering blev skolhuset den lokala lösningen. Titta på utvikningskartan till J Valfrid Cederlunds ”Öjebyn i centrum”. För en yta motsvarande nutidens Piteå kommun redovisas inte mindre än ett fyrtiotal ”skolhus”. Cederlund var också inom parentes sagt både skollärare och hembygdsforskare.
Årsboken med folkskolan som tema ger oss ytterligare en ämnesmässig byggsten för att kunna teckna länets historia. Så kan man naturligtvis vänta sig av en serie som tog sin början redan 1919 och därefter har fortsatt att ”bilda” sina intresserade läsare.