Textilkonstnären Victoria Anderssons utställning ”Under tiden” har vernissage den 27 mars på Norrbottens museum i Luleå.
– Jag tänker den som ett slags yttre värld och en liten, inre värld. Det är väl också hur mitt liv har sett ut den senaste tiden. Generellt skildrar de stora, svarta bilderna ett världsligt tillstånd och de mindre, vita bilderna mer ett personligt.
Hon beskriver utställningen som en långsam väg mot tillfrisknandet. För två år sedan drabbades hon av en kronisk sjukdom som gjorde att hon inte kunde arbeta. Vägen tillbaka till den konstnärliga färdigheten har varit lång.
– Det har varit en viktig process, mycket av ens identitet ligger i vad man kan och vad man kan göra. Kommer jag någonsin att kunna hålla i nål och tråd igen? tänkte jag. Det har tagit tid, men nu mår jag mycket bättre.
Det är mitt i själva processen och görandet som hon trivs som bäst:
– Och det får gärna ta tid. Jag är ganska långsam i mina tankar och reflektioner också, så det passar mig bra. Jag är ingen ”actionpainter” som vill att det ska gå snabbt.
– När man långsamt bygger upp någonting, stygn för stygn, och det sker en förvandling när det blir tillräckligt mycket av någonting, så börjar något hända. Där gillar jag att vara.
Hon återkommer ständigt till tiden. Tiden som det tar att göra något, tiden som en tidsmarkör, när det händer saker, eller väntan när det ibland hakar upp sig.
– När man har gått igenom något jobbigt, eller varit sjuk och får energin tillbaka, blir man medveten om hur viktig ens tid är. Man vet inte hur kort eller lång den är, och vill nyttja den till fullo på ett helt annat sätt. Jag vill jobba, jag vill ju göra det här, säger hon och ler.
Att hon skulle ägna sig åt den textila konsten har inte alltid varit självklart:
– Jag tecknade väldigt mycket under studietiden, och var inne på måleri och skulptur. Men det handlar väl mycket om var man kommer ifrån. Jag hade inte så mycket kunskap, kände jag. Och textil blev kanske ett tryggt val. Jag tänkte att jag kan få en bred utbildning, att jag kan jobba åt olika håll.
Men egentligen var det annat som lockade:
– Jag har alltid varit intresserad av att förmedla en berättelse eller ett tillstånd, att skapa något eget. Det är något jag måste göra, som en poet. Det är svårt, men det egna skapande är viktigt för mig. Så jag höll på med teckningar. Det blev stort, större, ohanterligt.
Då hittade hon vägen in i den långsamma processen, mot broderiet.
– I början var broderierna ganska små, men sedan har de vuxit. Jag gillar de större formaten, mer fysiskt, och min arbetsplats är i ateljén. Jag kan inte ta hem det och sitta i soffan, jag blir helt provocerad av det. Det är det stora och fysiska som är intressant.