Alla kan skriva, menar Britt Söderholm som hållit skrivarkurser för så många.
– Men inte alla kan "se" sina egna texter, se vad som bör plockas bort och kan strykas. Ibland kanske man ska börja med slutet eller helt stryka bort slutet.
Det märks att Britt Söderholm kunde vara rätt obarmhärtig med rödpennan när hon arbetade inom skrivarrörelsen i Norrbotten på 1980-talet.
– Vi kallades för Pellepennan och Suddagumman, Sven Nyberg och jag.
– Sven sa: "Skriv, skriv, skriv" till eleverna och jag sa "stryk, stryk, stryk".
– Det är inte så många som kan ta sina texter vidare, ta bort överflödig text, tycker Britt Söderholm och berättar om skribenten som absolut inte trodde att det skulle gå att kapa från hennes text.
– Innan det var slut fick vi ner det hon skrivit till fyra ord: "Livet är bara ibland".
Sven Nyberg, Ann-Katrin Tideström, Bengt Andersson och Britt Söderholm. Fyra personligheter som lärt norrbottningar att skriva och ge ut böcker.
– Första året vi hade skrivarkurs, hade jag Mikael Niemi som elev.
Såg du redan då att han skulle bli författare?– Absolut! Det fanns ingen tvekan, inte hos honom. "Jag ska bli författare", sa han. Han jobbade en tid och tog sedan ledigt för att skriva.
– Många drömde om att bli författare, men få blev det. Däremot blev de mycket bra kritiker, för att de lärde sig att granska sina och andras texter.
Är det kultur du har hållit på med hela ditt liv?– Ja, det tror jag man kan säga.
Vad är kultur för dig?– Det har mycket sin ursprungliga betydelse: Odling. Att odla.
Har du några litterära förebilder?– Om jag hellre kallar det favoritförfattare... Jag tycker mycket om Karen Blixen. Och Selma förstås. Jag läste mycket Hemingway ett tag. När min syn blir bättre och jag kan läsa igen, ska jag kanske läsa Hemingway.
– Jag kan läsa, men bara med förstoringsglas och det är inte roligt. Jag har fått en bok av en bekant och jag har sagt att jag ska läsa den när jag kan se igen.
– Det är ett elände att bli gammal.
Är du norrbottning av börden?– Ja, jag är född i Smedsbyn, men vi flyttade till Bergnäset när jag var sju, åtta år. Min pappa som var snickare bytte bort gården till sin bror och byggde hus på Bergnäset.
– Jag hade 48 kusiner! En av farbröderna hade elva barn och en faster tio. Gårdarna låg jämsides med varandra. Där fanns 21 barn.
Hon gick yrkesskolan och hennes första jobb var på Norrbottens-Kurirens expedition. Där gick en dag Kuriren-profilen Gunnar Söderholm (signaturen Cyrano) förbi...
– Han frågade. Du är ny här, eller hur? Jag heter Gunnar Söderholm.
– Jag svarade: Jag heter Britt Söderholm.
– Men vi var alltså inte släkt.
Av de båda söderholmarna blev ett par och de fick en son, Janne, av många mera känd som "Knutas", namnet han fick i faderns kåserier i Kuriren.
Men hur blev det skrivarrörelsen?– Jag hade många jobb, men kom 1974 till kommunen där jag blev fackligt engagerad. Jag blev uppmanad att söka jobb på TBV och där var jag när idéerna om en universitetskurs kombinerade med studiecirkelliknande verksamhet kom. Sven Nyberg jobbade på universitetet, högskolan. Tillsammans med Ann-Katrin Tideström gjorde vi Skapande svenska.
När lämnade du Luleå?– 1988 blev ett jobb ledigt på Åsa folkhögskola utanför Katrineholm. En lärare hade plötsligt avlidit. Nästan innan jag hunnit posta brevet med min intresseanmälan, ringde de och sa att de ville träffa mig och att jag skulle komma ner.
Det blev 28 år i Sörmland och Katrineholm.
1988, fanns skrivarrörelsen då på flera ställen än i Norrbotten?– Absolut, den fanns i hela landet, på många, många ställen. Ofta som skrivarkurser på folkhögskolorna.
När flyttade du till Luleå igen?– Förra året, 2016. Familjen ville ha hem mig.
Hur var det att komma hem till Norrbotten igen?– Det var både/och... Jag trivdes så fantastiskt bra i Katrineholm. Jag är fortfarande mycket sörmlänning, speciellt nu när vitsipporna blommar. Men jag är nog mest norrbottning.
– I SPF Näckrosen i Katrineholm står jag fortfarande som medlem, hedersmedlem, jag har inte kommit mig för med att gå över till en förening i Luleå. Däremot är jag medlem i hembygdsföreningen i Luleå, det har jag varit i alla år. Jag var med när den startade för många herrans år sedan.
Går det att skilja på kvinnlig och manlig kultur?– Det vet jag faktiskt inte, jag har aldrig tittat närmare på det.
Det har varit mycket Selma Lagerlöf i ett oerhört fruktbart samarbete med Agneta Welander.
– Totalt gjorde vi över hundra föreställningar av två teaterpjäser om Selma.
De båda damerna reste runt och presenterade författarinnan genom en pjäs som gick ut på att Britt Söderholm spelade en intervjuare som bjudit in Selma Lagerlöf till en nutida teve-soffa.
– Den andra delen handlade om Lagerlöf och freden och kvinnofrågorna. Agneta är lika lång som jag och smal som en... Men hon VAR verkligen Selma när hon fick på sig scenkläderna.
Som före detta Katrineholmsbo har Britt Söderholm ett speciellt förhållande till Selma Lagerlöf.
– Hon satt faktiskt och skrev färdigt Gösta Berlings saga på Rocklunda gård, en kilometer fågelvägen från Åsa folkhögskola.
Britt Söderholm citerar:
– "Det var en gång en saga, som ville bli berättad och förd ut i världen."
Det är början av berättelsen En saga om en saga, där Selma Lagerlöf berättar om hur Gösta Berlings saga blev till och den halta lilla lärarinnan blev författare.
2007, när det var hundraårsjubileum av utgivningen av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, ordnades maratonläsning av boken i biblioteket i Katrineholm. Från nio på morgonen till nio på kvällen läste olika personer ur Nils Holgerson i 20-minuterspass.
– Vi hann inte färdigt, det var kanske en femtedel kvar av boken.
Britt Söderholm är också initiativtagare till Ragnar Thotsiesällskapet.
– Denne fantastiske poet som skrev ända upp i 90-årsålden. Hans sista bok var Sånger från äldreomsorgen. Där har han skrivit: "Vi äldre är föremål för äldreomsorgen. Bara vi inte blir föremål i äldreomsorgen."
Berätta om Skrattrynkan.Britt Söderholm lyser upp och det glimtar till i ögat.
– Föreningen för kvinnoskrattets bevarande, menar du?
– Det var första sommarkursen på Åsa folkhögskola. 15 var anmälda, en kille och 14 tjejer. Killen dök aldrig upp och genom hela kursen skojade vi och frågade varandra: "Vad hade Hans Olsson tänkt eller sagt om det här?"
– Jag tror att jag aldrig haft så roligt på en kurs.
De 14 bildade en förening, Föreningen för kvinnoskrattets bevarande, som gav ut tre böcker, tantologier, med titlar som man nästan måste vara kvinna för att förstå det roliga med: Efter bitterheten, Vi XVIII och Handväskors hemligheter.
– De har alla pärmar i "kärringlila".
Som mest var runt hundra kvinnor med i föreningen, som varje år delade ut ett stipendium, Skrattrynkan, till kvinnor som bidragit till kvinnoskrattets bevarande. Babben Larsson, Ana Martinez, Cyndee Peters och Margareta Strömstedt har fått det.
– Cyndee Peters skulle berätta för sin familj i USA att hon hade fått stipendiet. Hon hade kommit på att det finns inget ord på engelska för skrattrynkor.
Namnet på stipendiet har sin historia.
– Vi kunde inte komma på vad det skulle heta, berättar Britt Söderholm.
– Men när jag var på väg hem från Stockholm till Katrineholm, i Gnesta av alla djävla ställen, kom jag på det. Skrattrynkan, naturligtvis.
Med skrattrynkor menade ni de små rynkorna i ögonvrån som kommer när man skrattar gott?– Nja, man kan ha skrattrynkor överallt. På magen, till exempel.
Tänker du börja skriva igen?– Nja, det är ju det här med ögonen. Men jag vet i alla fall vad jag i så fall skulle skriva om: Stadshusets fasad. Det är så fascinerande hur färgerna förändrar sig.