Briljant historieberättare

Ibland negligerar man musikhistoriens birollsinnehavare. Lika bra att jag erkänner mitt misstag omgående:
Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket i Chip Taylor.
Visst, han skrev Wild thing, den stooora klassikern med The Troogs som blev än mer odödliggjord av Jimi Hendrix i hans orgasmiska cover på Montereyfestivalen 1967.
Visst, han är bror till Jon Voight - en av mina Hollywoodhjältar - och således även farbror till Angelina Jolie (som om det hade någon egentlig relevans).
Och visst, han ligger bakom en massa andra hits från 60-talet.
Men som soloartist? Skammens rodnad sprids i mitt ansikte i takt med att gårdagens konsert bara blir mer och mer briljant.

Efter att lämnat scenen flera decennier och försörjt sig som professionell, framgångsrik spelare på hästar gjorde Chip Taylor comeback i mitten av 90-talet - och kännarna vet att några av hans absolut bästa skivor faktiskt kom under 2000-talet.
Således en stor ära att skivbolaget Rootsy har styrt upp den här Sverigeturnén, med Kirunasönerna Örjan Mäki och Björn Pettersson (Willy Clay Band) i kompet tillsammans med bland andra gitarristen John Platania, vapendragare åt Chip Taylor ända sedan tidigt 70-tal.

Grånade Chip Taylor, 70 år och långt mer vital än valfri Idol-deltagare, verkar genuint glad över att hälsa på i norra Sverige igen (han besökte Kiruna redan i fjol) och så tar han med oss cirka 60-70 tappra i publiken på en resa genom sin långa karriär - ända från barndomens dagar i lilla Yonkers utanför New York.
Musiken är djupt rotad i den bästa sortens americana - nashville-country utan plast, förädlad folkmusik, blues och rock'n'roll - och som låtskrivarveteran använder sig Chip Taylor av alla genrekonventioner utan att någonsin bli opersonlig.

Jag slås av hur rösten ligger någonstans mitt mellan Lee Hazlewood och Lou Reed (faktiskt!) och den lämpar sig perfekt för de historier som han så elegant väver in i låttexter och mellansnack. Morsan ville att han skulle spela fiol, brorsorna stod inte ut med oljudet och köpte honom en ukulele i stället - och så var vägen utstakad.
- Jag föddes före rock'n'rollen, berättar Taylor och minns de extatiska tonårsögonblick i biosalongen när han och brorsan Jon såg Blackboard jungle och hörde Bill haley första gången (Hey Jonny, did you feel that movie).
Vi får höra om maffiapartyn i förortsvillan (What would I do without the horses), om mötet med Frank Sinatra... Mycket mer därtill.

Musiken? En högtidssstund för alla älskare av svängig rustik rotrock. Örjan Mäki lägger smakfulla pedal steel-toner, Björn Petterssons bas sitter som gjuten och Platania är en sagolik gitarrist.
Somliga må sakna kvinnliga duettpartners, exempelvis Carrie Rodriguez, men Chip Taylor klarar sig alldeles utmärkt på egen hand i Forever’s going underground, låten han skrev för Jill Johnson (som han för övrigt jämför med Dusty Springfield - wow!).
Synd och skam att jag, på grund av pressläggningen, måste lämna efter Black and blue America, hans svidande fina uppgörelse med sitt hemland.

Några sista rader om Simon Lynge, grönlänningen som värmde upp.
Om ni någon gång har saknat den felande länken mellan Paul Simon och Elliot Smith (rip), kan ni sluta leta nu.
Lynge låter exakt så, med snyggt fingerplockande ackord och en riktigt fin stämma (låt vara med nog så gulliga hippietexter).
Kolla in hans debutskiva på Rootsy!