Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennigs pjäs ”Den stora elden” har Skandinavienpremiär på Norrbottensteatern i helgen.
Två byar, med en bäck och en bro emellan, står i cent-rum för handlingen. När den ena byn drabbas av olyckor lever den andra vidare i högönsklig välmåga.
Föreställningen inramas av olika ljud- och ljuseffekter och det är mycket teknik som ska klaffa, men regissören Michaela Granit är inte orolig:
– Jag litar på tekniken, den ska fungera och alla ska känna sig trygga. Formen får aldrig vara låsande, utan frigörande. Och det är texten som återkommer, det är berättelsen som bär pjäsen.
Hon och scenografen Karin Lind har samarbetat i 15 år och i många produktioner. Det började på Judiska teatern i Stockholm, sedan har de jobbat ihop på bland annat Stadsteatern, Dramaten, och på Riksteatern i Norge, Sverige och Finland.
– Att vi funkar så fint ihop tror jag beror på att vi båda kommer från bilden. Jag har hållit på med måleri tidigare och Karin är konstnär och skulptör. Rörelsen har alltid funnits med i mitt sätt att tänka kring teater och skådespeleri, och en fin rumslig gestaltning skapar rörelse. Karin skapar rum som öppnar mig.
I Karin Linds scenografi finns bland annat aluminium som skådespelarna målar på. Ljuset och ljusspeglingen spelar också en viktig roll.
– Jag blev fascinerad av texten, precis som Michaela. När man läser den är den som ett vattenfall. Det är ju berättelsen som är så fantastisk i det här, säger Karin Lind.
Michaela Granit beskriver föreställningen som ett koreografiskt verk. Att de fyra skådespelarna är i ständig rörelse har också påverkat utformningen av scenrummet, berättar Karin Lind:
– Scenografin är också gjord för skådespelarna, så att berättelsen och koreografin flyter.
”Den stora elden” handlar om vikten av att lyssna på varandra och hur världen kan förändras, och berör aktuella ämnen som klimathotet och flyktingkrisen. Den visar också hur naturkatastrofer präglar människors liv, och blev kusligt aktuell med sommarens torka och bränder på nära håll. Pjäsen hade urpremiär i Tyskland 2017, långt innan årets rekordsommar.
– Klimatet har ju länge varit en aktuell fråga, men när elden kom hit till vårt välbärgade Sverige fick klimatångesten och oron en större betydelse, säger Michaela Granit.
– Vad händer om det blir ännu värre och vi måste fly från vårt land? Den här berättelsen kan spegla oron och ge röst för den. Men den ger också hopp.