"Jag får vara nöjd om jag lever tills jag blir 60 år brukar jag tänka ibland", säger Östling.
En snöig morgon i november möter vi upp Kent Östling på brandstationen i Luleå. Vi ska följa med honom ut på en rökdykningsövning som bara genomförs fyra gånger per år.
– Det är väldigt fysiskt påfrestande att rökdyka, vi säger att 40 minuters rökdykning motsvarar åtta timmars hårt kroppsarbete. Men jag kommer aldrig någonsin få rökdyka igen, säger Östling.
Under sin första covidperiod låg han en och halv månad i respirator, vilket har lämnat sina permanenta spår på kroppen.
– Det stora felet jag har kvar det är att min diafragma, den stora muskeln som drar in och ut lungorna, är halvt förlamad. Det är nervskador från det att jag låg i koma, förklarar han.
Men det är inte bara fysiskt som sjukdomen satt sina spår. Han berättar att hans prioriteringar har förändrats nu. Familjen är den främsta prioriteringen även om det blivit mycket jobb under det här året.
– Jag har blivit mer mån om att vara med familjen men det har blivit mycket jobb det här året. Men det är för att det är så kul så jag tar gärna lite extrapass, säger han.
Kent Östling hjälper sin kollega Pekka efter rökdykningsövningen.
Att hjälpa till är något som vi återkommer till under dagen. I hans nya roll som ställföreträdande styrkeledare, leder han nu i stället arbetslaget på sju brandmän i det dagliga arbetet. Rollen innebär att ta ett steg tillbaka från olyckan för att skapa en överblick – en omställning för Östling. Efter övningen är det uppenbart att han inte kan låta bli att hjälpa till med ett par slangar som trasslat ihop sig.
– När man har erfarenhet av att vara brandman i nästan 20 år, så när jag ser att det är ett enkelt fel, då vill jag gå fram dit och slita och hjälpa till... men det gäller att låta bli, säger han.
Även hemma efter det att han kommit hem hade han svårt med att inte kunna hjälpa till.
– Framför allt i början när jag inte kunde, då kände jag mig som en last hemma. Men min fru försökte förklara att det var jobbigt när jag var på sjukhuset. Men att det inte var jobbigt nu när jag kommit hem.
Han berättar om en period under 2020 då han inte mådde psykiskt bra.
– Jag levde mig in i hur familjen måste ha haft det och tänkte om det hade varit tvärtom och det var min fru som hade blivit sjuk och vi inte vetat om hon skulle överleva. Så min sorg över hur de haft de kom efteråt.
Kent Östling är tillbaka på jobbet efter sin andra sväng av corona.
När han nu blev sjuk igen förberedde han sig på det värsta.
– Jag fick flashbacks från förra gången. Jag sa till frun att nu får ni fan komma dit innan de söver ner mig och säga hejdå. För det gjorde de inte sist. Läkarna sa bara att de skulle söva ner mig ett par dagar och sen vaknar jag upp och det har gått nästan en och en halv månad. Så hade jag dött, hade jag inte fått säga farväl, och de hade aldrig fått se mig igen. Jag började förbereda mig för det värsta, för då kan det bara bli bättre.
Efter en rökdykning måste utrustningen tvättas ordentligt.
Nu är Östling tillbaka på vad han beskriver som väldens bästa jobb och han mår bättre än tidigare.
– Mentalt mår jag bättre än någonsin och nu eftersom jag precis haft covid igen, är jag mindre orolig för vad som kan komma om jag blir sjuk igen. Men fysiskt har jag köpt att jag är lite av en skadeskjuten kråka, säger han och skrattar.
Det är dags för fika med kollegorna på stationen efter en händelserik dag. Livet går vidare.
– Jag såg framför mig ett liv som i bästa fall var i rullstol och nu sitter jag här igen och tar en dag i sänder.