Bobs ord är som en neonskylt i Jokkmokk

Busshållsplats, Luleå. Oktober.
Jag har totalmissat det här med busspoesi. Tills för någon dag sedan. Kanske beror det på att jag hellre går, cyklar eller tar bilen och så länge som möjligt undviker illaluktande, bullriga bussar. Bussresor har något dystert över sig. Tidtabellen är sällan på min sida, heller. Hur som helst. En dag när jag gick till stan råkade mina ögon fastna på en dikt i en busskur vid landstingshuset i Luleå. "Jag har alltid försökt att tycka om de tråkiga gubbarna på tvn. Jag har tänkt som så har jag tänkt att kanske man blir en tråkgubbe själv en dag". Bob Hanssons ord sticker ut lika mycket som en knallrosa neonskylt i Jokkmokk en mörk, kall vinterkväll. Jag tvärstannade och läste hela dikten. Busspoesi är vardagskryddan som kan göra väntan på bussen lite mer innehållsrik. Och det är ju just det som är det bästa, man behöver inte ens åka bussen för att få ta del av den.
Läs hela Bob Hanssons dikt på bloggen.