Drygt 250 män från västerbottniska Bygdeå blev åren 1620–1640 utskrivna som soldater till den svenska krigsmakten. Sex återvände invalidiserade och en enda kom hem välbehållen. Resten dog.
Totalt tvingades cirka 600 000 svenskar ut i krig åren 1620–1720. Det skedde utan större protester, trots vetskapen om det öde som väntade dem. Enligt beräkningar dog 80 procent – av pest och andra smittsjukdomar, av svält och umbäranden eller i brutala fältslag.
Utvecklingen av skjutvapen innebar nämligen allt blodigare strider. Arméerna blev också större och offren därmed fler. Många som inte dödades blev svårt skadade, sargade och lemlästade.
Om dessa sårade soldater berättar Erik Petersson på ett sätt som, trots ämnet, framstår som oväntat blodfattigt och livlöst. För lite blir förmedlat och levandegjort av de enskildas öden och det som utlovas i titelns underrubrik – Livet efter stormaktstidens krig.
Många soldater kom hem med amputerade armar eller ben, psykiskt deformerade eller annars oförmögna att återuppta sina gamla liv, ofta inom jordbruket. De blev fattighjon och utstötta som drev runt, i bästa fall som ”rätt fattiga”.
Kungarna ville som goda furstar ta hand om sina undersåtar, men oftast blev statens stöd begränsat. Två tunnor spannmål per år var den hjälp som många fick nöja sig med.
Vadstena kloster byggdes om till soldathospital, senare kallat krigsmanshem. Det var igång 1640–1780 och Petersson ägnar stort utrymme åt att i detalj beskriva det projektet, trots att det aldrig blev mer än en plats för ett fåtal, i praktiken utan betydelse.
Någon levande och fascinerande skildring blir det aldrig.