Man kan säga att det fria Finland är en produkt av den ryska revolutionen, och en del av bränslet till revolutionen kom via Haparanda i det under första världskriget stängda Europa. Över Sveriges östra gräns smugglades stora mängder revolutionär litteratur, tidningar och brev. Haparandabon Erik Alatalo for med ett helt kälklass med tidningar över isen nedanför finska Nedertorneå kyrka, blev tagen av ryska vaktposter och satt i finkan. Han lyckades fly, i bara skjortan, tillbaka till Haparanda.
Revolutionsledaren Lenin tog också vägen över Haparanda i april 1917 och i hans dagbok finns namnet A. F. Rönnmark, en skomakare bosatt i Haparanda. De hade fått kontakt med varandra under Lenins exil i Schweiz och kontaktförmedlare var Karl Kihlbom. Rönnmark hade också goda kontakter med Lenins nära vän Alexander Sjlapnikov, som under en lång tid levde som Alexandra Kollontajs illegitime make.
Rönnmark kunde resa sig ur sina enkla förhållanden och nådde ett burget tillstånd med en ansenlig förmögenhet, privatchaufför och utlandsresor för sin stora familj. De revolutionära gränsaffärerna var lönande i väntan på det fria Finlands nedkomst.
I mars 1917 började det hända saker också i Torneå. Den ryska revolutionen var nära. Natten mellan den 15 och 16 mars tändes alla ljus i staden och den ryska militärorkestern spelade gång på gång Marseljäsen. Det hölls också tal via megafoner. Människor tågade med röda fanor på Torneås gator, gendarmerna häktades och ryska soldater tog hand om passkontrollen. Allt på order av mensjevikregeringen i Petrograd.
En månad senare kom så Lenin med det stora sällskapet med ryska exilrevolutionärer till Haparanda och Torneå. Han var ännu för det stora flertalet ett okänt namn och kunde efter visst besvär ta sig förbi gränskontrollen i Torneå och ta tåget till Petrograd.
Oktoberrevolutionen nådde också Torneå i det ryska storfurstendömet Finland. Också här fanns den djupa politiska klyftan mellan vänsterradikaler och högermän. Det blev storstrejk och gränsen mot Haparanda spärrades i november 1917. Finland drabbades av anarki och en våg av våld och övergrepp. Bitterheten och hatet mellan folkklasserna ökade, ”vita” stod mot ”röda”.
I Torneå fanns ännu den ryska garnisonen, med ryska soldater och ryska officerare. Samtidigt anlände ”vita” finska jägare från Haparanda. I Torneå hade också en finsk ”vit” skyddskår bildats. Med bistånd av den framgångsrika ”vita” skyddskåren i Kemi kunde de ”vita” besegra de ”röda” och den ryska garnisonen i Torneå. Det avslutades med en offentlig arkebusering av sex ryska soldater på isen nedanför brandkårshuset.
”Så hade detta märkliga inträffat, att vi icke hade ryssar till grannar längre, att i varje fall Torneå hade befriats ur det ryska greppet. Men det skulle dröja länge ännu, innan detta tragiska inbördeskrig skulle avslutas, det som börjat som ett befrielsekrig. Mycket blod skulle flyta, mycket hat välla upp till ytan, många tårar fällas, innan det svårt plågade Finland skulle få uppleva fred och försoning. Men den dagen skulle komma.”, skriver J. Gust. Svanberg i boken ”Haparanda 1910-1920”.
I Ryssland hade bolsjevikerna tagit över och Lenin lät Finland förvandlas till en självständig stat. Finnarna utropade sin självständighet den 6 december 1917 och den 4 januari 1918 erkände Sverige Finlands självständighet.
Vad ser vi då av den fria nationens födelse i den konst som visas på Aines konstmuseum under hela jubileumsåret? Jo, det finns en del vitt och blått i koloriten på de verk som visas och de omspänner mera än denna hundraårsperiod.
Men vi ser inget av den ryska revolutionen, inget av de stora motsättningarnas Finland året 1917. Inget om det blodiga inbördeskriget. Det enda som påminner om händelseutvecklingen befrielseåret 1917 är 47-årige Jaakko Heikkinens akvarell och collage ”Matti och Mannerheim” från 2015. Vem Matti är vet vi inte, men där står de ”vitas” härförare, han som i en intervju i Dagens Nyheter förklarade hur de röda skulle bestraffas efter inbördeskriget: De ”har gjort sig skyldiga till högförräderi och uppror, straffet för detta är döden”. Så blev det också i Mannerheims unga Finland.
Det finns en hovsamhet och högaktningsfullhet i denna utställning. Allt är så välstädat och konfliktlöst. Finlands 100 år hade varit värt spännande inslag, för det vet vi att Aines konstsamling rymmer efter tidigare utställningar. Lite mera finsk konst à la perkele.
Nåväl, om vi glömmer det där med Finland 100 år kan vi finna nöje i några enskildheter i utställningen. Där finns Paavo Tolonens ”Porträtt av en fiskare” från 1969. Så har vi aldrig förr sett en fiskare, en så elegant man, men där finns trots allt ett fiskenät längst ut på kanten och som liksom bekräftar titeln.
Helge Dahlmans ”Mask”, ett självporträtt från 1947, ger utrymme för betraktaren att fylla i det som konstnären lämnat öppet. Den tål att ses länge på.
Där finns också de humoristiska inslagen, som Nikolai Lehtos ”En uppsluppen stad”, en liten målning där en man sitter bredbent med dragspelet i knät och med en stad i bakgrunden. Den blir man själv uppsluppen av att se. Det blir man också av Viggo Wallenskiölds ”Lärare” från 2014. Det är kanske en bild från fordom, eller så är det Finland också idag. Här sitter läraren på en piedestal och det är en kvinna i dagens Finland.
Och den som söker det sköna i färgbehandlingen ska stanna upp vid Matti Mikkolas ”Vinterljus” från 1997. Den är genial i sin sparsamhet och han är så exakt i förmågan att återge det där sparsamma vinterljuset med en ynklig sol.
Så helt fel är det inte att ta en tur över den gräns där det hände så mycket när Finland kom till som självständig stat 1917.