Kvällen öppnas av en Koskullskulleduo som heter Elden. Det är två unga killar som ser ut att tycka om Sum 41. Förutom öppningsnumret Arizona och låten Storm är repertoaren helt hämtad från andra artister. Eller "vi spelar bara en massa covers och skit", som de själva uttrycker det. Strul med glappa sladdar gör till slut att en gitarr måste överges och får ge plats åt ett pianospel som är hellre än bra. Efter ungefär en timme blir de avbrutna av en arrangör som vänligt förklarar att de andra banden också måste hinna spela.
Dags för tjejerna i Trombone Station att äntra scenen. De gör ett ganska lågmält intryck med sin grungeinfluerade skrammelpunkpop. Cattis gitarr är gravt ostämd men det vägs upp av trummisen Paulinas snygga spelstil och frontfiguren Agnes val att spela på en Höfner/The Beatles-liknande elbas. De meddelar att det är deras näst sista spelning tillsammans. Vi kan ju hoppas på att det inte är helt över, och att Agnes i framtiden går vidare till något nytt projekt.
Så blir det dags för Skellefteåbördiga Salenko att installera sig på scenen. Efter cirka tjugofem minuter (snark) är de redo att dra igång. Och ribban höjs markant. Det låter som en musikalisk kollision av Konvoj, Spiritualized och Animal Collective. Jag gillar det, men förutom när Rasmus Winblad gör ett kort gästframträdande är sången tyvärr ganska låg. För låg i mitt tycke. Men det kanske ska vara så. De gör ett medvetet introvert och samtidigt sympatiskt intryck, vilket är ett konststycke i sig. Jag har sett dem live förr, men ikväll var nog bästa gången.
Sedan höjs ribban ytterligare ett snäpp i och med Hamngatans turnéinledande hemmaplansspelning. Ingenting har lämnats åt slumpen. Deras nyaste medlem Anton står till exempel bakom ett stort podie av slagverk och bakom bandet (som står i snygg formation) hänger en stor nytillverkad backdrop i enhetlighet med estetiken från omslaget till debutsläppet Hamngatan. En image har odlats. Rasmus blir bara bättre och bättre på att sjunga och i undergroundhiten Touch of life blir det så dansant att till och med jag funderar på att vicka lite på tårna. Alltså som de på scenen gör. Älskvärt.
För en tid sedan avlivades avantgardistiska bandet Hotad Apa. Men ut ur askan, med ungefär samma medlemmar och minst lika vass ideologi, har nu Könsförrädare rest sig. Lätt ett av världens bästa band. Inget snack. Robin, Janinne, Måns och Alina. Jag är livrädd för dem allihop. Som människor verkar de så väldigt väna och trevliga. Det är klart, är man bäst har man ingenting att bevisa. Dynamiken dem emellan är obeskrivligt vass och helt genuin. Tyvärr så ger ljudet ingen rättvisa och en del textfraser försvinner bort i oljud. Men i övrigt, som sagt: Bäst.