Om Ingrid Bergman skrev han: ”Hon reser omkring och visas för pengar. Förevisare är Roberto Rossellini, med vilken hon har tre barn och en Rolls-Royce. Med konst har detta kringkuskande sällskap föga eller intet att skaffa.”
Författaren Sten Selander recenserade han som ”tråkig som en påstigande i Alvesta”.
För den sortens fyndiga elakheter blev Stig Ahlgren (1910-1996) vida uppmärksammad på sin tid. Att orden blev bevingade och flög in i framtiden, det bekom honom föga: ”Om detta är min biljett till evigheten, hade jag lika gärna kunnat gå av i Nässjö och försvinna för alltid.”
Ahlgren var ett medialt fenomen under 30-, 40- och 50-talen. Först som marxistisk litteraturskribent och kulturredaktör i Aftontidningen, därefter som ”borgarclown” med sålda ideal i rollen som chefredaktör för Bonnierägda Veckojournalen. Evigt lysande som stilist, ironisk och fruktad, men alltmer ”rabiat-konservativ”.
Allt gjort för konsten. ”Kritik ska ju väcka, inte vagga till sömns.”
Ulrika Milles säger sig ”drabbad” av hur han förblev hängiven konsten.
Hans kompromisslösa stil kostade honom vännerna. Han drog sig undan ”skälmar” som Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg för att inte ”fähundiseras”. I retur fick han omdömen som ”listig smilfink” av den förre, samt ”genomrutten karaktär” av den senare. Sven Stolpe fyllde på med ”Hin håles späckhuggare”.
Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende” kallade Ahlgren ”pilsnerfilm, första rangens ädelpekoral” och blev som tack nidporträtterad av demonregissören i ”Smultronstället”.
Primärt är det en biografi över Stig Ahlgren, klargör Milles i efterordet, men Birgit Tengroth har av naturliga skäl också fått stor plats.
Hon var firad filmstjärna när de träffades. De var gifta i tre år, innan hon valde Jens Otto Krag, blivande dansk statsminister, men redan simpel kvinnomisshandlare. När hon tog sig tillbaka över sundet hade hon också cancer. Ahlgren fanns kvar för henne och under hennes resterande 30 år skötte han henne, två ensamvargar bortom det offentliga ljus där de förr förtjust ylat och prålat. Båda skrev, han krönikor och hon självutlämnande romaner av diskutabel kvalitet.
Milles är detaljerat informerad och ofta vackert välformulerad, men ändå blir det ingen friktionsfri läsning.
Dels ägnar hon sig för mycket åt det perifera, kanske för att huvudpersonen förblir henne undflyende, dels har hon frestats att försöka anamma sin huvudpersons stil, numera något passé.
Dessutom störs hennes text – likt den här recensionen – av alldeles för många citat.