Åke Eriksson Bil Aktiebolag startades 1984 av Åke Eriksson och försäljningen bedrevs i hans hemby Posjärv i Överkalix kommun. Företaget växte och blev en stor framgång – trots att bilfirman inte låg belägen i någon större stad. Många från städerna åkte i stället till Posjärv för att köpa bilar, begagnade sådana som Åke Eriksson köpte in i stora volymer.
– Jag fick ett enormt bra rykte. Jag sålde i runda slängar mellan tre och fyra bilar per arbetsdag, säger Åke Eriksson som i dag är tillbaka i Posjärv.
Den senaste tiden har han enbart haft verkstad i Luleå efter att för några år sedan ha tappat rätten att sälja Mercedes, något som han var mycket besviken på då och fortfarande är i dag. Nu är även verkstadsdelen avslutad och inventarierna har auktionerats ut. Tionde augusti begärdes Åke Eriksson Bil i konkurs.
En lång företagsepok inom bilhandeln är därmed över.
– Det har varit fruktansvärt jobbigt på slutet, det är ingen tvekan om det, säger Åke Eriksson på telefon.
Åke Eriksson beskriver ändå sin tid som bilhandlare i Luleå som fantastisk. Det var fart och fläkt och tillsammans med de anställda hjälptes de åt att skapa arbetsglädje och framgång. Däremot gillade han inte utvecklingen där allt mer började styras från Tyskland, något han började märka av redan efter ett par år.
– Då tyckte jag arbetsglädjen försvann, säger Åke Eriksson som saknar det arbetssätt och klimat som fanns förr.
– I dag är det iskallt bara pengar som räknas. Det är inte samma värld.
I dag jobbar 74-åringen bland annat med lite projekt i Posjärv. Han motionerar mycket, plockar bär och fiskar. Det är ett annat liv än bilhandlarlivet som stundtals var intensivt.
– Vi fiskar ganska mycket, vi har en sjö bara hundra meter från huset. Där har vi fiskat hela sommaren så jag har fortfarande fisk i frysen (skratt). Då röker jag abborre, det är min favorit, säger Åke Eriksson.
Även om det blev många år i Luleå så är det tiden i lilla Posjärv som sticker ut. När den lilla byn blev en stor spelare i bilbranschen.
– Det är klart, Posjärv var fantastiskt och en saga som jag inte tror kommer upprepas. Men vi var ju inte så många och jag gillar ju människor. I Luleå var vi många fler och hade en fantastisk anda där vi hjälptes åt och litade på varandra. Åren på Ålgatan var väldigt roliga år, säger Åke Eriksson.