Vattnet ligger stilla i sundet mellan Hindersön och Lappön och i träden har löven börjat skifta färg så smått. I lördags började Hindersöns viltvårdsområde, ett jaktlag på 20-tal jägare som har sina jaktmarker på Hindersön, Lappön och Fjuksön, att jaga.
Värmen har gjort att de senarelagt jaktstarten.
– Det är inte så kul att sitta i shorts och t-shirt på passet, haha. Nej, skämt och sido. Det blir korta intervaller för hundarna när det är så här varmt. Även om de är vältränade så orkar de inte, säger Rolf Persson, som sitter på pass i sundet mellan öarna.
Han har suttit här sedan tidig morgon. Bakom hans rygg sträcker Hindersön ut sig, det är Luleås näst största ö efter Sandön. På andra sidan vattnet har han bra utsikt över en lång bit av Lappöns strand. Lövträd pryder strandkanten, men längre in är det blandad skog, och även en del kalhyggen. Lappön är ungefär tre km bred och lång.
– Det här är bästa passet, säger Rolf Persson och berättar att en gång för många år sedan sköt han tre älgar på samma dag – just här.
– Precis här simmar älgarna gärna över, säger han.
I år har jaktlaget skjutit tretton älgar de tre första jaktdagarna.
– Det har gått väldigt fort i år, man kan inte klaga. Det har varit ett fantastiskt år. Men det har alltid funnits bra med älg här ute. Det finns mycket lövskog som de älskar, och så är det lugnt och stilla, säger Rolf Persson.
Jaktradion är nedstoppad i framfickan på jackan och i handen håller han en gps. Han följer jämthunden Troys framfart över ön.
– Nu, schyyyy...
Han kikar över mot Lappön. Troy ser ut att driva älg bara några hundra meter bort, om man ska tro gps:en. Strax blir han synlig vid stranden. Rolf Persson anropar sina jaktkollegor i radion.
– Nu är Troy vid stranden. Han hade ingenting, han kan ha släppt den.
"Världens goaste hund"
Morgonen övergår till förmiddag, klockan är runt 10. Troy har kopplats av sin husse Rickard Bergström på Lappön men ett tiotal jägare sitter fortfarande kvar ute på sina pass för den andra hunden Ludde jobbar med en älg på andra sidan ön.
Allt kan fortfarande hända.
Ludde kan däremot inte följas via gps. Husse Rorbert Backlund använder sig inte av pejl. Ludde är två och ett halvt år gammal, och jaktlaget har totalt skjutit sju älgar för honom.
– Han är världens goaste hund. Och duktig. Men han är ivrig på älgarna och kan hänga sig fast i dem. Det är inte frågan om han kommer få sig en spark, utan när, säger Rolf Persson.
Bara en liten stund efter han har sagt det kommer beskedet att Ludde är borta. Man har tappat honom när han drev älgen.
– De hittar inte igen honom, ingen har sett något eller hört något från honom, säger Rolf Persson.
Älgjakten övergår plötsligt till att hitta Ludde. Robert Backlund går och letar, jägarna sitter kvar på sina pass som finns utspridda över hela ön och spanar. Teorierna om vad som har hänt Ludde avlöser varandra.
– Om han är kvar på ön så tycker man att någon av jägarna som sitter på pass borde ha sett honom. Det är märkligt. Det här har aldrig hänt tidigare, säger Rolf Persson.
Äntligen, riktig älgjakt...
På rastplatsen på Lappön ansluter jägare efter jägare vid 14-tiden. Det snackas och humöret hålls uppe. Harry Östling visar en film som han spelat in under morgonen, där man ser en älg komma strövande i skogen. Jaktlaget har endast kalvar kvar på sin kvot, så den älgen fick passera lugnt förbi.
Jägarna steker sig mat, grillar fläsk och Troy får sig smakbitar av både korv och mat.
Men var är Ludde?
Kan han ha simmat över någonstans i närheten av där han försvann?
– Nej, då borde Lasse (Kuoppala, reds. anm) ha sett honom från sitt pass, säger någon.
Robert Backlund tar sig lite mat innan han ger sig ut för att fortsätta leta efter sin försvunna kamrat.
– På fastlandet kan man förstå att hunden försvinner, att den drar iväg, men här är det ju så begränsat.
Om han är orolig visar han det inte.
– Man kan väl säga att det här är första dagen med riktig älgjakt. Det är ingen älg, en massa älgjägare och hunden borta. Det är precis som det ska vara.
Sedan försvinner han in i skogen.
Slutet gott, allting gott
Men hemma på hans egen stugtomt på Hindersön ligger Robert Backlunds jaktgalna hund och mår gott. Luddes päls har torkat efter simturen från Lappön några timmar tidigare. Idén att kolla om hunden dragit hem visade sig vara genialisk. Vid 16-tiden kommer Rolf Persson och jaktledaren Jonny Stålarm åkandes över tillbaka till rastplatsen på Lappön med Ludde. Båten klyver den spegelblanka ytan och eftermiddagen bjuder på ett varmt sommardis. I fören står dagens huvudperson.
Det är en vacker inramning på ett lyckligt slut.
– Du är ett stort svammel, vet du det, säger Rolf Persson och klappar Ludde kärleksfullt.
Alla jägarna har tagit plats i båtarna vid bryggan för hemfärd när Robert Backlund kommer knatande med lugna steg ner från skogen. Det blir ett kärt återseende. Slutsatsen som dras är att Ludde har simmat efter älgen ut i vattnet och sedan fortsatt över till Hindersön, en simsträcka på uppskattningsvis en kilometer. Och väl där, gått hem till stugan.
Robert Backlund klappar sin hund och vänder sig sedan till en av sina jaktkollegor:
– Lasse, vilken tid var det du sov?