– När jag var riktigt liten formulerade jag det som att jag ville bli bagare. Men det jag egentligen menade var att jag ville bli konditor, alltså hålla på med färger och små bakverk. Typ samma sak som att bli bildkonstnär.
Han gick gymnasiet på Södra Latin i Stockholm, med inriktning bild och foto.
– Då tänkte jag mig nog bildkonstnär, målare. Jag hade säkert en ganska konventionell bild av vad det innefattade, basker och så.
Färg och form har alltid intresserat honom, men även musiken har funnits med från början.
– Jag har spelat en massa instrument, piano och klarinett när jag var liten, och när jag testade gitarr och bas så var det något som passade mig direkt.
Han tar en klunk kaffe, drar handen genom håret och funderar:
– Men egentligen tänker jag att det är samma saker, alltihopa. Om jag släpper en diktbok så är det ju också att skapa någonting.
Skapandet är inget som han planerar:
– Jag sätter mig inte ner och tänker att jag ska skriva en låt om till exempel utsatthet, och inga metaforer och sånt. Jag skriver sånt som verkligen är improviserat och intuitivt, och så ser jag vad jag håller på med, och vad jag kanske undermedvetet bearbetar och processar – eller läser in, vad vet jag.
Nino Ramsby började som fotografassistent på Moderna museet i början av 1990-talet. Sedan blev han professionell musiker, med skivkontrakt och turnérande i USA. Efter några år hoppade han av:
– Jag ville hålla på med musik , men tyckte inte att jag gjorde det längre. Jag kom inte vidare, skapade ingen ny musik, hade ett liv som var monotont och mådde inte bra av det. Och jag vill må bra i det jag gör, annars är det ingen poäng i det.
Lusten och nyfikenheten är det centrala för honom.
– Jag skapar konstant, var jag än befinner mig. När jag fixar i köket, när jag tänker.
Utställningen i Kalix består av bildkonst, men oftast med utgångspunkt från foton.
– Jag är en teknisk nörd, materialnörd. Jag har haft beställningsuppdrag som fotograf, men när det gäller foto är jag fixerad vid hur hög upplösning jag ska kunna trycka varje bild i.
Mobilen blev en befrielse för honom.
– Plötsligt såg jag det som bilder, och inte som tekniskt godkänt eller inte. Sedan har jag med min tekniska kunskap jobbat vidare med bilderna, bearbetat dem på olika sätt. Foto kan bli så platt, så jag jobbar in mycket strukturer, och målar på bilderna.
– Det blir en känsla av att det är ganska fysiskt, och inte platt. Och eftersom jag också håller på med måleri, renodlat måleri, så är det förmodligen det jag har hållit på med här, med fotot, att så långt det är möjligt närma sig mitt slags måleri.
– Min bild i huvudet är att jag målar och gör utställningar, jag tycker att det är så fruktansvärt roligt. Själva essensen är att det blir något. Först är det inget, sedan finns det en låt eller en tavla, det tycker jag är häftigt. Det är något slags magi. Egentligen är jag inte så ”magiartad”, men för mig är den riktiga magin att vi kan göra saker och att vi kan påverka varandra. Och just idéer, ett konstant tänkande. Det är min drivkraft. Att testa saker tycker jag är roligt, men inte alltid att slutföra.
Nino Ramsby säger sig framför allt skapa för sin egen del, inte för någon annan. Men varför släpper han då sin musik och visar sina bilder?
– För att det ska vara möjligt för dem som eventuellt skulle kunna bli hjälpta av dem, i stort eller smått. Musik har hjälpt mig, bilder får mig att känna livskänsla. Jag kan uppleva att jag förstår meningen med livet för en sekund. Det kan få oss att glömma, att inte känna oss ensamma. Att få höra någon säga att den här låten eller bilden ger mig hopp, den gör något för just mig.