Ralf Gyllenhammar är en karl som både syns och hörs. Han har kallats för den bredbenta JC-rockens svar på Lasse Kronér, en enligt mig fullkomligt lysande inramning av Gyllenhammars framtoning i media. Ni förstår nog vad det är jag pratar om, I say no more.
Mustasch, i år dubbelbokade av både Luleåkalaset och Piteå dansar och ler, avslutade alltså Kalaset i lördags med en dundrande biffig show på Badhusscenen. Biffig och rätt snyggt ihopsydd, må jag säga. Men så känns det hela bitvis också ganska rutinmässigt, vardagligt. Mellansnacket är mansgrisigt och Göteborgskt, och många av de fläskiga oneliners som Ralf river av känns aningen onödiga.
Deras kolossalt muskulösa rock gör sig dock tveklöst väldigt bra på en scen av den storleken. Rökmaskinerna går varma och ljudteknikerna verkar ha skruvat ytterligare litegrann på den stora volymratten. Aningen för mycket, om de skulle ha frågat mig.
Helheten känns samtidigt som någon sorts lättvariant av så många av de stora svenska hårdrockande akter som faktiskt gör något storartat för genren. Mustasch funkar, men Ralf och Co borde sannerligen ta i med hårdhandskarna. Ännu mera än de faktiskt redan gör.