DET KUNDE HA börjat bättre. Jag landar sent en majkväll i Simferopol – men var är min resväska? Jag väntar och väntar. Till slut säger killen som jobbar i ankomsthallen ”Vsjo”, vilket betyder ”det var allt”. Han visar mig till kontoret där jag ska anmäla att väskan är borta.
NU MÅSTE JAG fatta ett beslut: Jag är inbjuden till en filmfestival. Och de som ska möta mig sitter i en bil utanför. Men flygplatsen håller på att stänga. Om jag går ut genom de elektroniska grindarna kommer jag inte in igen. Ska jag strunta i väskan, eller riskera att festivalbilen kör utan mig. Sevastopol, dit jag ska, ligger två timmar bort. Finns det taxi så här sent, eller måste jag försöka hitta någon som kör mig?
I NORMALA FALL hade jag naturligtvis ringt till bilen. Jag har deras telefonnummer och de har mitt. Men eftersom Europeiska unionen där jag är medborgare har sett till att vi som reser till Krim ska straffas, så dog min telefon i samma ögonblick som jag landade.
JAG BESTÄMMER mig för väskan. Där har jag inte bara kläder, utan medicin, en hårddisk med arbetsmaterial och mycket annat. På kontoret för försvunnet bagage blir jag väl omhändertagen, men den som ska hjälpa mig kan inte engelska, och min ryska räcker inte. Dessutom är jag både trött, nervös och arg.
MEN DEN UNGE MANNEN är smart. Via Google translate kan vi kommunicera. Anmälan skrivs. Och han frågar efter mitt telefonnummer. Som det alltså inte går att ringa till. Jag ger honom festivalens nummer, och han säger att väskan ska komma nästa dag.
Jag går ut, och festival-bilen har väntat, även om jag är nästan en timme sen.
SÅ BÖRJAR MIN RESA till det ”annekterade Krim” som vår försvarsminister brukar säga.
Jag har varit här förr. För fyra år sedan visade jag min film ”Jag stannar tiden” om den ryske fotografen Vladislav Mikosha, som dokumenterade försvarskampen mot tyskarna. Han skrev en dagbok. Och jag lade ihop hans ord med hans bilder.
DEN VÅREN VAR DET också 70 år sedan Röda armén befriade Sevastopol och körde ut nazisterna. Och det var också den våren som Krimborna i en folkomröstning bestämde att de ville tillhöra Ryssland.
OCH DET ÄR på grund av den filmen som jag blivit bjuden tillbaka för att sitta i juryn på årets filmfestival. Här vet alla från den ryska filmeliten vem jag är och vad jag gjort och hälsar vänligt. Jag blir intervjuad av tv både från Moskva och från Sankt Petersburg.
Det är en nästan absurd upplevelse för mig som trots tio filmer aldrig lyckats öppna dörren till film-Sverige.
DET SLÅR aldrig fel. När jag berättar att jag kommer från Sverige möts jag av så mycket vänlighet att jag skäms med tanke på Rysslands-bilden i svenska medier. Många har varit i ”det vackra landet”. Någon berättar om en svensk morfarsfar. En annan har en dotter som är gift med en svensk. Bara de yngre ställer de svåra frågorna: Varför ger ni oss skulden för allt? Varför lyssnar ni inte på våra argument? Varför hatar ni oss?
JAG MÖTER också män-niskor som precis som jag tror att film och kultur kan hjälpa oss att förstå varandra istället för att bygga upp fiendebilder. Den som förvånar mest är en aktivist från USA, en äldre herre som säger sig vara kompis med regissören Oliver Stone. Han vill berätta för amerikanerna att ryssarna, trots vad hans regering säger, är ett fredligt folk som har fått nog av krig. Och han menar att alla nu måste samarbeta för att stoppa kärnvapnen och rädda jorden.
DAGARNA LÅNG ser jag film – över 30 stycken. Och de är väldigt olika. Långa. Korta. Fantastiska. Tråkiga. Många handlar om det stora fosterländska kriget, alltså andra världskriget. Jag ser den kände ryske regissören leta efter spåren av den far som försvann redan krigets första dagar. Gamla kvinnor som gråter över den älskade som dog och läser ur breven från fronten. Och en överlevande som berättar om fasan i tyskarnas dödsläger.
NÅGRA FILMER är aktuella. En nästan outhärdlig dokumentär om Aleppo, där några vanliga människor berättar om krigets vardag i Syrien. En präst, en läkare, två studenter, och en militär, vars son blir skjuten för att han har en syrisk flagga på sin cykel.
Att se hur terroristerna, som inte är syrier, utan utländska jihadister, skjuter sönder hus, skolor, sjukhus, kidnappar, torterar och avrättar människor är det värsta jag sett.
Och det här är inte IS, utan grupper som har stöd från Saudiarabien, och också från väst.
I EN ANNAN FILM berättar en amerikansk journalist om livet i östra Ukraina. Kampen mellan den ukrainska armén och den rysktalande befolkningen skildras på ett helt annat sätt än i Rapport och Aktuellt. Vi möter barn som förlorat sina föräldrar, gamla som tvingas bo kvar i sönderskjutna hus.
DE BÅDA filmerna skakar om mig. Vad vet jag egentligen? Finns det en annan sanning än den som svenska medier förmedlar?
kulturen@nsd.se