”Beskedet att min bror dött kom som en chock”

Luleåbon Daniel Sundström växte upp tillsammans med tre bröder i en by utanför Luleå. Han var äldst i syskonskaran och hade hunnit flytta hemifrån när han upptäckte att lillebror Magnus börjat röka hasch. Ett missbruk som senare gick över till olika nätdroger och antidepressiva mediciner.

För att hantera känslorna efter broderns död började han att skriva dagbok. Texter som ligger till grund när han nu debuterar som författare med boken ”Förbannade (med)beroende”. En bok som berättar om de tankar och den oro som följer med att ha två bröder som börjat missbruka droger.

– Jag vill dela med mig av min berättelse och kanske ge min bild av hur det är att leva som medberoende. Inte för någon ska tycka synd om, utan för att andra ska förstå vad vi anhöriga går igenom. Det är viktigt, konstaterar han.

– För Magnus började det när han var 16 år. Det började med hasch, sedan gick han över till nätdroger. Han har alltid varit en som velat testa gränser. Jag minns att vi var och badade två år innan han gick bort och han hoppade från en klippa helt orädd.

Några år senare upptäcker Daniel att även hans yngsta bror börjat med droger.

– Första gången som jag upptäckte det var när jag flyttade hem till mamma igen 2012 efter en separation. Han hade rökt inne på toaletten men när jag frågade honom om det ljög han och sa att han inte gjort det. Det var inte likt honom. Han var ju den där blyga och försiktiga killen som tyckte om att spela tv-spel så att han skulle syssla med droger kunde jag aldrig tro. Jag hade fel.

Under åren som gått berättar Daniel att han många gånger försökt ställa frågan varför – men han får inga svar.

– Mina bröder var båda i 16-årsåldern, nätdrogerna var lättillgängliga och det var många i vår by som trillade dit. De flesta klarade sig, de testade en gång och sedan var det bra. Men båda mina brorsor blev fast.

Daniel berättar att åldersskillnaden mellan honom och Magnus gjorde att de under uppväxten aldrig stod varandra särskilt nära.

– Det är som att jag lärt känna Magnus bättre nu när han inte lever genom att prata med hans vänner. Nu har jag också insett att även om vi var väldigt olika så var vi rätt lika på andra plan.

Framför allt var det idrotten de hade gemensamt. Under en period spelade alla fyra bröder fotboll i byalaget och hade även intresset för musik och skateboard gemensamt.

– Samtidigt som vi är väldigt lika så har vi tagit olika vägar i livet. Jag tror att vi alla söker kickar på något sätt, skillnaden är bara på vilket sätt vi gör det, konstaterar han.

– Det har varit en stor oro som satt sig hos oss alla. Missbrukare påverkar alla runt omkring. Det märkliga är också att vi kommer från en liten by utanför Luleå, och det är fem eller sex som dött av missbruk och psykisk ohälsa. Man börjar fundera om det är någon förbannelse över byn. Det ska ju bara inte ske. Vi alla har ju haft bra uppväxter, men slumpen har av någon anledning gjort att så pass många har trillat dit. Det är så många gånger jag funderat över varför det blev så här. Inte bara för Magnus utan för så många andra också.

I dag är Daniel kritisk mot sjukvården som han anser inte tar missbruksproblem på allvar.

– Jag hittade min yngsta bror blå i ansiktet en gång då han tagit en överdos. Han togs in på sjukhus men redan dagen därpå skrevs han ut med ett nytt recept på samma tabletter som han precis hade tagit överdos med. Det visar ju bara hur oseriös sjukvården är, de bryr sig inte ett skit. De har i praktiken underlättat ett fortsatt missbruk. Det händer fortfarande. Man tar inte den psykiska ohälsan på allvar.

Att ge ut sina innersta tankar i bokform var långtifrån självklart från början.

– Jag har ställt mig frågan om det är rätt att ge offentlighet till vår familjs historia. Jag är inte så självutlämnande i vanliga fall, men kom fram till att det inte bara är jag som tänker så här. Man känner sig väldigt ensam, sårbar, hjälplös och utsatt som medberoende.