Månen är flitigt omsjungen, inte minst inom populärmusiken, men har även inspirerat stora kompositörer.
Inom den klassiska musiken är Ludvig van Beethovens ”Månskenssonat” det kanske mest välkända exemplet. Fast namnet på stycket är ingenting som Beethoven hittade på.
Han komponerat verket 1801 och döpte det till ”Piano sonata Nr. 14 Quasi una fantasia opus 27 Nr. 2 i ciss-moll”.
”Quasi una fantasia” betyder ”likt en fantasi” och själv påstod han att det anspelade på att stycket inte var en traditionell sonat utan var mer fantasifullt utformat, med sitt sakta tilltagande tempo.
Enligt den dåtida omvärldens skvaller kretsade Beethovens fantasier mycket kring en av hans unga elever. Hon hette Giulietta Guicciardi, var 17 år och av god börd, samt – enligt dåtidsskvallret - förälskad i sin läromästare.
Den mjuka, romantiska kompositionen blev för många en bekräftelse på att förälskelsen var ömsesidig.
Först fem år efter Beethovens död 1827 lanserade den tyske musikkritikern Ludwig Rellstab liknelsen med månsken. Han beskrev i text hur musikstyckets långsamma, suggestiva inledning fick honom att känna som när han såg månskenet spegla sig i vattnet i Vierwaldstättersee nära Luzern i Schweiz.
Den bilden kunde uppenbart många se framför sig, så efter några år var den fantasifulla sonaten allmänt omtalad under det inofficiella namnet Mondscheinsonate.
Tredje satsen i stycket är inte det mest igenkända, men det var August Strindbergs särskilda favoritmusik. I novellen ”Ensam” i samlingen ”Sagor” från 1903 har han skrivit:
”Ensamheten hade jag icke valt; den hade påtvungits mig, och nu hatade jag den som ett tvång; jag ville ha ett utbrott, jag ville höra musik, något av de stora, av den största som lidit hela livet … Jag längtade efter Beethoven särskilt, och jag började väcka till liv i mitt öra den sista satsen i månskenssonaten som för mig blivit det högsta uttrycket av mänsklighetens suckan efter befrielse, och som icke någon dikt i ord kunnat uppnå!”
Då hör han från rummet intill sonaten. Det är som en fresk som rullas upp och han ryser. Att just det stycket spelades fattade han ”… som en särskild nåd”.
Beethovens berömda komposition har flera gånger funnits med som filmmusik - och på Spotify finns den numera i nytt sammanhang.
Den är där ett inslag i ”The Official Pet Collection – The Most Popular Music For Calming Down Your Dog”. Bra avkopplingsmusik för hundar, alltså!
Ett annat berömt stycke som belyser månens betydelse är Claude Debussys ”Claire de Lune”, alltså Månsken. Det är tredje sviten i hans ”Suite Bergamasque” från 1905. Namnet på sviten är taget från en dikt av poeten Paul Verlaines från 1869 där han talar om det månskenet som stilla, sorgset och underbart.
Debussys stycke har en mystisk dimension. Som det ska vara, enligt kompositören, eftersom musiken med sin sanna natur är ”mer trolig att innehålla något av det magiska än alla andra konstarter. ”
Också ”Claire de Lune” har förekommit flitigt i filmer.
I Antonin Dvoráks sagoopera ”Rusalka” med libretto av Jaroslav Kvapil ingår i första akten arian ”O silvermåne”, eller ”Sången till månen”.
Några andra nämnvärda verk i sammanhanget är Joseph Haydns komiska opera ”Livet på månen”, Franz Schuberts ”Sång till månen en höstnatt” och Elfrida Andrées korta stycke ”Till månen. Vid månsken”.
Plus, naturligtvis, raden av välbekanta sånger som ”Fly Me To the Moon”, ”Moon River”, ”Bad Moon Rising” och ”Moonlight Serenade” – samt Ted Gärdestads lätt förstådda förhoppningar i ”Jag vill ha en egen måne”.