Den sista vilan. Pappa Bernt, 88 år, avled på korttidsboendet efter en lårbensoperation och nu har döttrarna IVO-anmält händelsen. "Det är stora brister inom äldreomsorgen och vi vill göra folk uppmärksamma på det", säger systrarna.
88-årige Bernt från Luleå genomgick lårbensoperationen i somras och placerades på ett av Luleås korttidsboenden för rehabilitering. Han hade även lungcancer men de anhöriga ansåg inte att han närmade sig livets slutskede.
– Lungcancern var inte långt framskriden. Pappa var pigg och hade aldrig behövt hemtjänst, säger Görel, en av fyra döttrar.
På grund av rådande pandemi fick syskonen inte besöka honom på boendet men snart började problemen uppdagas.
Bland annat fick Bernt ett rum utan fungerande larm, samtidigt som han plågades av svåra smärtor från operationen nattetid.
– Första natten larmade pappa men ingen kom. I stället fick han kliva upp själv för att ta sig till toaletten. Även de andra nätterna fanns oro hos oss och Bernt att han inte skulle få hjälp, säger Görels syster Carina.
Morfin hade ordinerats som smärtstillande men enligt syskonen missades ibland medicineringen.
– När dagpersonalen jobbade klagade han inte över smärtorna, däremot på nätterna. Läkaren bekräftade också för oss att pappa vid ett tillfälle inte hade fått sin medicin.
Följden, menar de, blev att pappan var så trött, att han blev utan mat. Han hade dessutom fått nya tandproteser som inte kunde användas.
– Trots det fick han inte mat som var anpassad för honom. De kom med stora köttbitar, ingen mosade potatisar åt honom.
Rehabiliteringen fungerade inte heller, enligt syskonen, och hälsotillståndet blev snabbt sämre.
De anhöriga är kritiska till personalens bemötande, som delvis handlade om språkförbistring. En natt efterfrågades sjuksköterskan men missförstånd uppstod och hon åkte till Bernts hemadress i stället.
– Det värsta var när vi frågade om pappa hade feber. ”17 grader”, svarade en ur personalen. ”Va?”, undrade vi. ”20 grader då”. Vi kände ingen tillit alls.
De sista dagarna, när systrarna till slut tilläts besöka boendet, togs även beslut om så kallat extra vak nattetid.
Ändå hittades Bernt liggande på golvet en morgon.
– De hade inget rörelselarm eller något extra vak den natten. Läkare hade inte tillkallats heller.
Vid samma tidpunkt hade pappan, utöver morfinet, fått förskrivet de tunga medicinerna haldol mot illamående och midazolam som är lugnande, men detta skedde utan att läkare hade informerat dem.
– Pappa blev helt "väck". Efter bara två doser av haldol kunde han inte längre kommunicera, säger Carina.
Den nya medicineringen och extra vaket sattes in som åtgärder i livet slutskede och beskedet kom som en total överraskning för dem.
– De satte pappa i palliativt läge utan att informera oss, utom sista nätterna när vi fick en skrift, säger Görel.
Syskonen fick sköta de extra vaken själva mot slutet och beskriver dygnen som "traumatiska".
– Sista natten var fruktansvärd, när pappas kropp slutade fungera. Allting trycktes upp från lungorna. Vi visste inte ens att han skulle dö. Det värsta vi har varit med om.
– I livets slutskede måste personalen ha goda kunskaper om palliativ vård men vi var utelämnade med personer som inte visste vad som gällde. Hur kunde de lämna oss ensamma med dem pappas sista nätter i livet?
"Det värsta var när vi frågade om pappa hade feber. '17 grader', svarade en ur personalen. 'Va?', undrade vi. '20 grader då'. Vi kände ingen tillit alls", säger Görel, en av fyra döttrar till 88-årige Bernt som avled på korttidsboendet.
De har tagit del av rapporteringen rörande mixen av just morfin, midazolam och haldol, som har förskrivits till covidsjuka på äldreboendena utan individuella läkarbedömningar och som har kritiserats av Inspektionen för vård och omsorg.
Nu ifrågasätter de varför den palliativa medicineringen sattes in för deras pappa.
– Det finns annan medicin för illamående, varför skulle pappa få just haldol? Han var inte coronasjuk och inte heller psykotisk som den medicinen annars används för.
– Vem som helst dör utan mat och vätska, och lägg då till dessa starka mediciner. Haldon är en djävulsk medicin, biverkningslistan är lång, säger Carina.
De har försökt få klarhet i vem som ansvarar för att Bernt fick haldol och midazolam – sjuksköterskan på boendet eller den ansvariga läkaren på Stadsvikens hälsocentral?
– Läkaren svarade då att det fanns förberedda ”kit” (påsar) på boendena, så att sköterskorna själva kan ta beslut om när den medicineringen ska sättas in i samband med palliativ vård, säger Carina.
Systrarna Carina och Görel hoppas att deras berättelse ska göra fler uppmärksammade på missförhållandena inom äldreomsorgen i Luleå. "Det är lite som att pappa fått ett sista ord i detta", säger Carina.
En avvikelse ska ha upprättats av den ansvarige läkaren, rörande beslutet om den förändrade medicineringen, men syskonen är ändå besvikna.
– Haldol ska inte ges till patienter med hjärt- och njurproblem, vilket pappa hade. Han hade pacemaker. Men det gjordes inga sådana läkarbedömningar.
Efter pappans bortgång hade de ett möte med socialtjänstens chefer och enhetschefen för korttidsboendet.
– Vi fick bara en massa bortförklaringar, ingen Lex Sarah eller Lex Maria var gjord. Regionen och kommunen skyller på varandra.
Nu har systrarna skickat in en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg för det som de beskriver som vanvård.
– Det är stora brister inom omsorgen och vi vill göra folk uppmärksamma på det. Vår uppmaning till andra anhöriga är att vara där, våga ifrågasätta och lita på ert sunda förnuft, säger Görel och Carina.