En mästerlig musiker och en underhållande berättare med förmågan att förmedla både sanna och påhittade historier med humor och känsla.
Svante Lindqvist har alltid varit en fröjd att uppleva på en scen.
I hans nya lilla bok är det just en berättelse om musik och känslor som står ut som den mest välberättade och gripande.
”Brunnsgrävarna” är titeln. Den utspelar sig i Prästnäs, där ett par tvillingar ägnar sig åt att gräva brunnar och spela fiol. Medan en gräver spelar den andra. Med tiden utvecklas de åt olika håll och disharmoni uppstår när såväl toner som relationer skär sig. Inte minst sker det sedan en vacker plattysk skulptris flyttat till byn, med den hisnande ambitionen att ur tunga marmorblock skulptera fram det norrländska vintermörkret.
Historien är typisk för spelemannen från Malmberget, med sina inslag av musik, minnen och kärlek till människor som inte är alldeles strömlinjeformade. Det har blivit en språklig tonsättning fylld av humor och vemod, förmedlad med det levande berättandets glädje som han så väl behärskar.
Mot slutet visar det sig dessutom att historien har koppling till hans eget liv.
Tänkvärd och fin är även ”Tidssprånget”. I den berättelsen färdas en man inte bara med tåg tillbaka till sin barndoms trakter i norr. Han gör också avstickare tillbaka i tiden, som det kan ske när fantasin får styra.
Vid mötet med sin sedan länge avlidna mormor blir mannen påmind om att alla tider lever i en männi-ska. ”Allt som du sett, gjort, varit med om, lever i dig. Till och med det du bara fått berättat för dig. ”
Att bara leva i det förgångna, inser han, är ändå en skymf mot det liv man fått, för det livet består även av nuet och framtiden.
Den tanken finns också hos författaren. Han skriver det rent ut i en av de tio avslutande texterna, korta fragment där han öppet är sitt eget jag.
I många av texterna anar man en mognad berättare som gärna begrundar det som varit, men som också vill tänka nu och se framåt. Ofta är han självutlämnande, vilket gör dem än mer sympatiska.
Som korrekturläsare hade man på några ställen velat peta i prosan, men ställena är få och i sammanhanget oväsentliga.
Trots allt är det berättelserna som är de viktiga – och de berör och berikar.