Jag hittade Mikael Sundqvists öde i Aftonbladet. Det var när tidningen nyligen berättade om svenskar som dött på sina drömsemestrar. Mikael dog för tio år sedan när han skulle bestiga Kilimanjaro tillsammans med kompisarna Johan Wåhlin och Joakim Byström. Under den sista etappen till toppen rasade en stor sten ner och träffade honom så att han flög in i en annan spetsig sten och förblödde i kompisen Johans armar.
Bara tanken att mista ett barn är så skrämmande, så övermäktig att jag omedelbart måste vifta bort den. Jag undrar: Hur orkar föräldrar som drabbas överhuvudtaget gå vidare i livet?
Rita och Roger Sundqvist har upplevt det ofattbara, att mista ett barn, och kan berätta om hur det är. De går med på att göra det i NSD därför att de vet att det kan vara till hjälp och tröst för andra drabbade. Samtidigt får de alla oss andra att förstå hur skört livet är. På en sekund kan lyckan förbytas i tragedi. På en sekund kan den som står bredvid oss tas ifrån oss.
Rita och Roger bär alltid med sig sorgen, men de har lärt sig att leva med den. Men Roger säger: Man orkar inte leva ut på samma sätt längre. Gnistan är borta. Det är svårt att leva vidare.
Strax före jul i fjol orkade Roger, Rita och deras dotter Sofia för första gången sedan Mikael lämnade dem åka på en familjeresa, till Kanarieöarna. Och föräldrarna har sålt både villan och fritidshuset som de bodde i när familjen var hel. De orkade inte bo kvar.
Parets berättelse griper tag om mitt hjärta, som en tång. Det jag reagerar allra starkast på är när Roger berättar om hur han nyligen mötte en gammal kompis till Mikael som hade blivit pappa och kom med sina barn. Roger orkade bara säga "hej", han mäktade inte med att stanna och prata. Varje gång som han och Rita möter människor i ungefär den ålder som Mikael skulle ha uppnått nu, om han skulle ha fått leva, slår sorgen till extra starkt. Det kunde ha varit han som gått på stan med deras barnbarn. Jag tror att det är för att jag själv har blivit farmor nyligen som jag känner så extra starkt med dem just när det gäller detta.
Många människor som mister nära anhöriga i en olycka vill besöka olycksplatsen, för att bättre förstå och kunna bearbeta det som hänt, och för att känna närhet till den som gått bort. Roger och Rita har inte orkat resa till Afrika och Kilimanjaro men de har besökt ställen i svenska fjällen som Mikael tyckte om att besöka. De har tagit farväl av sin son vid Kebnekaise. De har skapat en minnesplats där. På Mikaels gravsten på Örnäsets kyrkogård finns en inglasad bild av honom sittande vid ett vattenfall i Kebnekaise-området.
Jag läste nyligen i ett nummer av Kyrkans tidning en artikel om den israeliske författaren David Grossman vars son Uri, 20, stupade under andra Libanonkriget 2006 när han tjänstgjorde som pansarbefäl i den israeliska armén. Författaren säger: "Han är död, det vet jag redan, jag kan säga det nu – fastän alltid bara i en viskning".
David Grossmans författarskap har efter sonens död kretsat kring föräldraskapet och förlusten av ett barn. Hans senaste bok heter "Fallen ur tiden" och i den talar människor som alla förlorat ett barn. De talar om sin sorg. Författaren förklarar: "Boken är ett försök att sätta ord på det som man innerst inne känner att det inte finns ord för, förlusten".