Belle and Sebastian har självdistans. Jag menar, en flicka på omslaget, penna i hand och drömsk blick ut genom fönstret. Bilder från skotska höglandet; två älskande som läser Keats och W.B Yeats (hej Morrissey!). Subtil parodi eller fullt allvar? Oavsett vilket låter det mesta bekant på Glasgowbandets tionde album - indiepop med litterära anspråk, sånt som The Smiths och Felt en gång gjorde, med arrangemangen lånade från 60-talshits, soft rock och schlagersoul. Norah Jones sjunger duett i en ballad som skulle kunna vara skriven för Dusty Springfield eller Bobbie Gentry.
Låtbyggena är snygga, melodierna håller hög klass och med tanke på influenserna borde jag älska det här. Och kanske gör jag det så småningom. Just nu är största behållningen Stuart Murdochs välskrivna essäer i bookleten, såsom minnesbilden av en gammal Everything but the girl-recension. "Music for schoolteachers", muttrade kritikern.
Stuart Murdoch kan förstås inte tänka sig ett bättre omdöme.