”Dokumentation” av allmogebåtar var någonting som föresvävade Lars-Gunnar Boman redan i slutet av 1980-talet. Kan man skriva om ”Båtar i Sverige” så varför inte göra samma sak för Norrbottens del. Det behövdes dock mycket arbete för att komma till vägs ände, däri ingick att lära sig hur man mäter och ritar båtar. Man måste även hitta lämpliga exemplar spridda i vårt avståndsrika län.
För det behövdes Före-ningen Allmogebåtar med lokaler på Granudden nära Luleå. Och slutligen: nu har det blivit en bok, en dokumentation om man så vill, enligt den övergripande definitionen ”sammanställning av skriftligt material (dokument) i en viss fråga”. Ordet dokumentation används också med förkärlek i bokens löpande text och man har all anledning att göra så. Det är mycket fakta som redovisas, med släkthistoria och den enskilda båtens historia, med uppmätningsritningar liksom vackra färgbilder i den mån man nu kan säga så om ett båtskrov liggande på stranden.
Samtidigt kan det tyckas att författaren ställer väl stora krav på läsarens förkunskaper. Det är inte så lätt att i en handvändning skilja på snipa och skötbåt, eka och roddbåt, forsbåt och älvbåt. För att inte tala om detaljer hos den enskilda båten som durk, toft och bordhals, spant, sydlist och krysstimmer. Allt detta är förvisso detaljer av intresse för en kunnig läsare eller för att göra en fullödig dokumentation. Men som sagt, normalläsaren känner sig faktiskt åsidosatt. Däremot kan vi vara eniga om båtens betydelse i kustnära bosättningar, liksom naturligtvis att skidorna gav framkomstmöjlighet i inlandet. I sammanhanget kan man också peka på att den samiska ackjan i mångt och mycket är en båt använd i snö.
Boman skildrar i stort en period som idag är förbi. Då fanns det båtbyggeri som årstidsvis och hemma på gården gav sysselsättning och även kontanter. I vissa fall utökades det till seriebygge vintertid, med Luleå båtbyggeri på Mjölkudden, Nygrens båtbyggeri i Tvärån och Möbelfabriken i Överkalix. Sedan kom båtmotorerna, plastbåten, fritidsbåten, sommarnöjet – och egentligen var ingenting längre sig likt i förhållande till träbåten. En del av sådana sidospår skulle man kunna fundera över för att teckna ”Båtar i norr” i ett vidare perspektiv.
En komplettering kan även ske med nutida nostalgi. Båtar är inte bara dokumentationsobjekt utan även bärare av minnen. För egen del tänker jag på besök på Norrbottens museum långt bort i förra århundradet. Den stora sälbåten tronade på sitt parkettgolv och man kunde glutta över relingen och se jägarnas miljö. Under flera veckors tid vistades de i havsisen för att skjuta säl och då bodde de under ett segeldukstak. Det är för mig den minnesbärande delen inom avdelningen sälbåtar.
I Bomans bok möter vi en dokumentation av vad som kan ses idag, där rester av en dylik båt ligger kvar under ett skyddstak på Hindersön. Samtidigt kan man notera att en liknande uppställning på Mörön av någon anledning tycks ha försvunnit i det här sammanhanget. Dokumentation eller minnen är snarast två sidor av samma mynt.