Baryalay och Oliver är bästa vänner

Vi möter honom på Brisens förskola i Björkskatan. Han ingår i ett poolteam på tre personer som hoppar in på förskolor i Porsön, Björkskatan och Bensbyn.

– Jag kom till Luleå år 2000. En lärare­ på Komvux frågade om jag ville­ läsa till barnskötare efter att jag hade gått svenska för invandrare. Jag sa att jag ville det och har varit i förskolan sedan 2005, berättar Baryalay A­youbi.

Han är född i Kabul i Afghanistan men familjen lämnade landet på grund av kriget när han var omkring tolv år. Efter fyra år i Iran följde 19 år i Indien, närmare bestämt Delhi.

– Jag arbetade som taxichaufför i ­Delhi i 14 år.

Trots bakgrunden i kulturer där män knappast jobbar med barn tvekade inte Baryalay att göra det. Efter snart tio år skulle han absolut inte vilja byta bransch.

En sak som gör att han kommer s­peciellt nära många barn är att han talar fem språk.

– Det är persiska, urdu, indiska, ­engelska och svenska. Persiskan använder jag mycket. Det finns många barn från Iran och Afghanistan i Luleå. Här på Brisens förskola finns det barn från bland annat Kurdistan, Thailand, Iran och Italien. Och Sverige förstås.

Han berättar om fina barngrupper och personal på alla förskolor som han jobbar i.

– Men det är inte så många män i f­örskolan. Det finns ett manligt nätverk för oss i Luleå och vi är 20 män som är med i det.

Baryalay älskar barnen och han tror att de tycker mycket om honom för det och för att han vill leka och busa med dem hela tiden.

– Jag tycker inte om att sitta stilla utan vill jobba hela tiden. Barnen är ­glada när vi leker. Ute leker vi i snön. Inne brukar vi rita, måla, bygga med lego och läsa böcker.

Han poängterar att alla barn på förskolorna som han arbetar i lär sig f­lera språk.

– Alla avdelningar samlas för att sjunga sånger på olika språk. Vi sjunger­ sånger på svenska, persiska, thailändska, kinesiska och andra språk.

Baryalay är ensamstående men har en 18-årig dotter från ett tidigare ä­ktenskap.

Han kom till Sverige tillsammans med mamma och syskon. Två bröder och en syster bor liksom han kvar i ­Luleå. En bror lever i Kanada.

– Min mamma har gått bort. Det hände här i Luleå. Pappa är kvar i Afghanistan. Jag var och hälsade på honom i n­ovember. Han är 84 år gammal och för trött för att orka komma hit.

På grund av krig gick det 33 år ­innan Baryalay första gången vågade återvända till Afghanistan för att hälsa på sin pappa. Nu har han varit hos honom två år i rad.

– Jag pratar med honom i telefon ganska ofta för att höra hur han mår. Han är mycket sjuk. Att jag jobbar med barn tycker han är bra och roligt att höra.

På sin fritid är Baryalay mest hemma.

– Jag lagar mat, städar och tvättar kläder­. Det blir ofta indisk mat eller mat från Afghanistan. Mycket kyckling och ris.

Framför allt på somrarna umgås han också med vänner.

– Det är både utländska och svenska vänner. Vi brukar spela fotboll och volley­boll. Det är roligt med sport. På vintern åker jag lite skidor på Ormberget.

Baryalay berättar att han arbetar mellan klockan 7.30 och 16.00. Intervjun med NSD ville han göra under sin lunch. Sin arbetstid vill han ägna åt a­rbetet – samvetsgrant.

Han presenterar de två kollegorna i ­poolteamet på tre personer som han ingår i: Johan Oskarsson, och Radhia Boukchina som har sina rötter i Tunisien och talar arabiska, franska och svenska.

– Franska är det andra språket i Tunisien, bredvid arabiskan, säger Radhia.

Innan vi säger adjö till Baryalay sätte­r han sig ner och leker med treåriga Oliver­ Landström.

När Oliver får frågan om vad han tycker om Baryalay blir han blyg. Han kryper upp i Baryalays famn och ger honom en stor kram. Ett svar så gott som något!