Nej, det är ingen barnbok May Larsson kommer med i ”Min barndoms berså”. Här finns en realistiskt, på hösten slaktad gris, klubbade lakar, förvisning till barnkoloni på sommaren, Lumpgubben, hemska olyckor i hemmet, och ovissa vandringar till skolan utan skolskjuts. Mången korrekt bibliotekarie skulle nog riva ut flera sidor, för att bespara de små nutida barnasinnena de värsta intrycken.
Men jo, visst är det en barnbok Larsson skrivit! För det finns inget barn som inte känner till både glädje, skräck och rädsla, vare sig man får det till sig från verkligheten eller från tv-tittande. Stoffet kommer från författarens egen uppväxt på 40-talet, i en liten by i pitebygden.
May Larsson, f. 1940, började sin författarbana på 1980-talet, och har sedan dess producerat många romantitlar, bland annat ”Frosten brinner”, som dessutom blev adapterad för tv. Språkkänsla, lyhördhet för stilistik, och en stor ödmjukhet inför människoöden och hur man berättar om dem, präglar hennes sätt att gestalta.
Larsson är också, tillsammans med Aina Rönnbäck, en av grundarna till nuvarande Bok&Bild i Luleå. I tillägg till alla hennes övriga författarmeriter, så har hon också skapat Mays manusmuseum, som huserar på Kungliga biblioteket i Stockholm. I sitt manusmuseum har hon samlat originalhandskrifter och annat material från svenska författare. Hennes senaste bok bygger på självbiografiskt material från uppväxten i pitebygden.
”I min barndoms berså” är upplagd som en bilderbok, med en text och en matchande bild per uppslag. Varje text är en avslutad berättelse, med tydlig dramaturgi. Man förstår att det är glädjeämnena eller hemskheterna, det roliga eller det skrämmande, som fastnat mest, precis som det är när man är barn.
Larsson är dock väldigt duktig att berätta även om vardagslunken, när allt gick sin gilla gång. Den vuxna författarens förståelse av sin barndoms betingelser skapar övergångar i berättelserna, som synliggör även föräldrarnas vardag och levnadsvillkor. Mamman som stärker sommargardiner, pappan som sätter in vinterfönstren (ja, tänk att man hade vinterfönster… det ni barn.)
Minnesbilder från barnets perspektiv fylls alltså på med varsamt redigerad information om hela familjens kulturella infattning. Framställningen följer årstiderna, med lite vida ramar, eftersom texterna gör ett sammandrag av flera återkommande företeelser per årstid.
Barndomen är ju ingen oändlig tid, men May Larsson fångar det tidlösa i ett barns uppväxt, och hur de där enskilda händelserna för alltid sätter sig i minnet. Grisen! Julskyltningen! Lingonen! Mamma som bränner armen i julbaket! Lillebror som fastnar i grinden med örat! Kornblixten som bara May såg! Insamlingen till Afrika-missionen! Torrdasset! Klippdockorna!
Texterna är ofta väldigt humoristiska, men absolut mest uttrycksfulla är Larssons illustrationer. Mamman som svettas med anisbockarna, fast hon bränt sin arm. Grisen som ligger på slaktbänken. Syskonen som bränner frömjöl från lummer, på hösten. Julpaketen från farbröderna i USA, med Amerikafläsk och julduk. Många av bilderna skulle fungera för sig själva, med enbart en kort underrubrik.
Den samlade kollektionen av illustrationer är också exceptionellt sammanhållna i sitt konstnärliga uttryck; man känner inte att den eller den bilden kom först, och sedan resten. Antingen har Larsson jobbat väldigt flitigt och koncentrerat, eller också är hon mästare i bild på att, precis som hon är med ord, att vara mitt i det hon vill säga och gestalta.
Ja, detta är bok för barn, men också en bok för vuxna, eller för vem som helst som kan läsa. Tjockleken på utgåvan är i sin helhet riktad till vuxna, medan en yngre läsare kanske vill bläddra och läsa här och där, vilket är fullt möjligt eftersom uppslagen fungerar separat.
Och bersån, som boken är döpt efter? Ja, den texten och bilden är väldigt fin och stämningsfylld. Men min absoluta favorit i denna otroligt tilltalande och lärorika bok är presentationen av Larssons hemvist. Nedanför gården vid Alterälven flottades det:
/Vår gård låg ovanför Alterälven. Nedanför oss flottades timmer med en stor båt som hette Kraft. Timmerstockarna kördes ner till flottarstället och baracken. Där samlades väldigt mycket timmer. Pappa arbetade där, han klev ut på timmerstockarna och stötte ut dem med en lång båtshake. …Tänk att ha en egen båt som hette Tor och ro över stormande hav! Vilket äventyr! Uppe på vägen stod mamma oroligt spanande, undra på det ”Nu måste ni komma hem och äta!” ropade hon. /