Bara socialarbetaren närvarar vid många av begravningarna

Varje år får Thore Keisu ett tiotal fall som liknar fallet med Marianne Johanssons granne, det vill säga att personen som avlider inte har några anhöriga, släkt eller knappt några vänner som bryr sig. Ingen anhörig vill ta ansvar för att personen får ett avslut och en begravning.
Inte ovanligt
Det är inte ovanligt att det tar flera månader innan begravningen kan äga rum, berättar Thore Keisu.
- När någon dör hamnar kroppen så småningom på ett bårhus och om det har gått fyra veckor utan att någon har hört av sig om personen så brukar Sune från bårhuset ringa till mig, säger Thore Keisu.
Om ingen saknar den avlidne hamnar fallet alltså hos Thore Keisu, boutredare och handläggare på socialförvaltningen i Luleå. Han gör en dödsboanmälan, som ersätter en boupptäckning.
Han brukar börja med att ta reda på om det finns någon släkt någonstans och prata med dem. Om inte släkten, på grund av att de bor för långt bort, är för gamla eller hade en dålig relation med den avlidne, vill ta ansvar för begravningen måste Thore Keisu göra det.
Nedfrysning
Det kan ta lång tid innan kommunen får in en fullmakt från någon avlägsen släkting som ger klartecken om begravning. Den avlidnes kropp fryses ned under tiden.
Thore Keisu brukar ta reda på personliga tillhörigheter och spara dem i några år, ifall någon avlägsen släkting skulle dyka upp och fråga efter dem.
Att det tar tid beror ofta på de anhöriga, menar Keisu. Kommunen kan inte själv ta beslutet och ansvaret.
- Då blir man för mycket storebror, säger han.
Kommunen måste invänta fullmakten, annars kan det visa sig efteråt att anhöriga hade tänkt att den avlidne personen skulle begravas på en annan ort till exempel.
Om den avlidne har dålig ekonomi så kan socialförvaltningen gå in med bistånd eller socialbidrag på mellanskillnaden från det som fanns i boet och upp till ett halvt basbelopp, som i år är
20 500 kronor.