Det är första veckodagen efter nyårshelgen och salongägaren Daniella Baptista är fullbokad kommande dagar, men med icke sinande energi går en intervju att klämma in i den nyblivna mästarens schema. Vi slår oss ned i varsin stol av sammet med praliner inslagna i guldpapper framför oss och sedan är det dags för frågor.
Du är ung, egen företagare med en salong som inriktar sig på kvinnors dröm om att vara vacker, blir du någon gång ifrågasatt?
– Jag är inte här för att göra kvinnor vackrare, utan för att göra människor mer bekväma i sin hud, och det är absolut inte bundet till ett kön eller till det yttre. Hudvård för mig handlar inte om att förstärka någon skönhetsindustri, utan att hitta det kunden trivs med, vilket ser olika ut för alla.
Du är en estet ut i fingerspetarna, var har du fått ditt sinne för skapande?
– Jag tror att jag formades mycket när jag gick Waldorfskolan som är en grundskola i Stockholm. Där jag fick leva ut den estetiska sidan jag har. Det var mycket måla och sticka och framför allt tyckte jag det var kul att måla porträtt.
Nu kan du titulera dig mästare i yrket och ska handleda andra, vad betyder det för dig som hudterapeut?
– När jag gick min hudvårdsutbildning på yrkeshögskolan träffade jag en mästare och för mig var det ett "wow moment". Tänk om jag någon gång kan titulera mig som mästare och här sitter jag i dag knappt 30 år gammal titulerad mästare. Direkt efter intervjun ska jag ha mitt första handledarsamtal med en kommande mästare inom hudyrket.
Beskriv känslan i Blå hallen där du tog emot mästarbrevet.
– Det var lite som att gå på bal på slottet. Stoltheten som fanns i rummet gick nästan att ta på. Både från nära och kära men också från de andra yrkena. Det var jättekul att få samtala med låssmeder, hovslagare och skräddare –alla behövs!
Hur var du som liten flicka?
– Väldigt energirik och det hände grejer hela tiden. Jag var ett busfrö och stackars mamma fick hålla hårt i mig.
Din mamma är från Brasilien, din pappa från Angola och du föddes i Stockholm. Vad har du tagit med dig i livet från din uppväxt?
– Jag har rest väldigt mycket och det har satt sin prägel på mig. Det kan anammas i att vi på salongen försöker ha lite annorlunda musik, lite andra tekniker och jobbar med märken som är lite udda. Jag reser till Brasilien ungefär en gång per år, annars försöker jag resa till så många nya ställen som möjligt. Mina två favoritplatser i världen är Istanbul och Madrid.
Intresset och passionen för hudvård. När började allt?
– Jag har alltid varit en ”pillig” människa som gillar att klämma finnar och vaxa hår. Som tonåring hade jag acne och gick till hudläkare efter hudläkare men det var först när jag träffade en hudterapeut som jag fick hjälp och det var då jag fick upp ögonen för yrket. Jag var helt inställd på att bli mäklare först men direkt efter gymnasiet sökte jag till yrkeshögskolan i stället.
Hur hamnade du i Luleå?
– Jag träffade en kille härifrån och blev ”upplurad”. Men jag var inte alls sugen på att bo kvar i Stockholm och tänkte flytta utomlands men det blev Norrland i stället.
Du köpte din salong som 21-åring. Hur hade du råd?
– Det hade jag inte riktigt. Jag sparade varenda krona jag hade en tid och kunde till slut köpa loss det fullt av den tidigare ägaren.
Något speciellt möte där du upplevt att du förändrat någons livssituation till det bättre?
– Framför allt är det en tjej som har flyttat till Göteborg och börjat plugga till hudterapeut. Vi gjorde en helomvandling på hennes hud. Hon gick från att vilja täcka sin hud till att en tid efter höra av sig till mig, sprudlande, och säga att hon ska flytta till Göteborg för att bli hudterapeut. Jag älskar att jag fått en till ”hudnörd” till vän.
Du är inte 30 år fyllda, har livet hunnit ge dig några törnar?
– Pandemin för mig har varit svår då jag inte har släkt här. Det har varit bortfall av familjemedlemmar och jag har inte kunnat åka dit. Samtidigt har min bror fått barn och hon är snart två år. Det blir en verklighet utanför min verklighet som jag går miste om. Det har så klart varit svårt.
Vad gör dig lycklig?
– Jag är en väldigt glad person. Jag älskar mat, dryck, människor och att vara ute i naturen. Jag provar gärna nya saker och trots att jag är extremt höjdrädd har jag gjort allt som har med höjd att göra, förutom att hoppa från ett flygplan. Där går min gräns.
I Luleå har en skönhetssalong nyligen anmälts till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Du anser att en reglering i branschen och en legitimation vore på sin plats. Kommer det för sent?
– Ja, varje gång någon blir skadad eller felbehandlad tycker jag att det är för sent. Vi står med en bransch som är helt oreglerad. Att sitta utan en grundkunskap är egentligen ett hån mot kunden som förväntar sig kunskap, erfarenhet och säkerhet.
Har du sett några skräckexempel?
– Mycket brännskador med brända ögonlock, hyperpigmenteringar efter behandlingar och solskador.
I Ryssland ses kvinnors skönhet som ett kapital och att komma till jobbet osminkad kan leda till reprimander. Tror du att den yttre skönheten på något vis kan ge vinster i arbetslivet även här?
– Oh ja, jag tror att hela samhället tyvärr är uppbyggt av vad vi ser. När du handlar en frukt tittar du på den innan du köper den och när du ska äta din mat på en restaurang vill du ha den visuellt vacker. Vi är visuella människor och därför tror jag definitivt att ett yttre kan spela roll men det är väldigt tråkigt att det är så.
För dig är skönhet lika med att må bra i kropp och själ men var tycker du gränsen går när vi vill ”må bra”?
– Jag tycker man kan förbättra men inte förändra. Det sitter så mycket i ansiktsuttryck och hur folk förväntar sig att du ska se ut. Är man 50 kanske man ska vara 50.
Om det är insidan som räknas, varför tror du att så många ändå vill försköna sitt yttre?
– Det är en väldigt personlig och individuell fråga. Om man har till exempel hyperpigmenteringar kan det vara något specifikt man stör sig på men som går att behandla lätt. Jag tycker inte idealen styr den typen av behandlingar. Skintags är obekväma, rosacea är en inflammation och acne kan göra ont. För mig är skönhetsideal något konkret som att man ska ha långt hår och blåa ögon. Hud är för mig något individuellt.
Du säger att enda gången du vilar är när du sover. Är du en arbetsnarkoman?
– Jag trivs bra med att vara produktiv och jobba och finner ro i det. För mig är det mer avkopplande att förbereda instagraminlägg till salongen än att bara… ja, vad gör man?
Finns det stunder när det blir för mycket?
– Nu i december känns det som att ögonen gått i kors för att det varit så många kunder bokade. Jag har ett ”duktig flicka-syndrom” och ska ha ordning och reda, vilket hjälper mig i kaossituationer. Jag älskar att göra listor och gör en varje dag som jag bockar av.
Du har haft planer på att expandera med fler salonger, både utomlands och i södra Sverige. Hur har det gått med tanke på pandemin?
– Pandemin satte käppar i hjulet. Just nu har jag kontakt med en fastighetsägare i södra Sverige. Vi ska kolla på en lokal förhoppningsvis till våren. Min tanke var Göteborg men så blev det inte, utan det blir en annan ort som jag inte kan avslöja än.